Klimatets gerillakämpar

Klimatets gerillakämpar

»Tredje världskriget är här – och vi förlorar«. Citatet kommer från klimataktivisten Bill McKibben, som menar att domedagsretoriken kan rädda oss. Att stävja klimatförändringarna kräver att krigszoner lokaliseras till där fossil infrastruktur och miljökamperna finns, och att människor mobiliserar som vid ett världskrig. Men redan mördas människor varje vecka som försvarar sin jord och klimatet. Re:public ringer upp miljöaktivismens frontlinjer.

Text: Sujay Dutt, Julia Lundberg
Bild: Tova Jertfelt
Publicerad 5 oktober 2017

klimatets-gerillakampar-1-tidningen-republic.jpg
Min kollega mördades i sitt eget hem i mars förra året
— Miriam Miranda, 54 år, 
La Ceiba, Honduras

Ingenstans i världen är det lika farligt att vara miljöaktivist som i Honduras, där 14 mördades förra året. Miriam Miranda, som kämpar mot den globala uppvärmningens effekter på Atlantkusten, berättar att hon lever i ständig fruktan för sitt liv.

»JAG KÄMPAR FÖR oss garífunas, afrikanskättade honduraner vid Atlantkusten, men också för mänskliga rättigheter i allmänhet. I vår del av världen är miljö- och klimatfrågor självklara delar av kampen. Vi bor intill havet och ser hur orkaner blir allt vanligare, trots att det bedrivs kampanjer för att förneka det. Orkaner och stormar ställer dessutom till större skada, och i takt med att havet värms upp bleknar också korallerna utanför kusten.
Ett annat aktuellt problem är trenden mot monokultur i vårt land, särskilt när det gäller den afrikanska oljepalmen. Regeringen propagerar för, investerar i och underlättar för produktionen av palmolja. De uppmuntrar bönder att satsa på grödan – men det har visat sig vara en flopp. Råvarupriset har sjunkit, marken utsätts för mängder av bekämpningsmedel. Honduras är, efter Colombia, Latinamerikas
största producent av palmolja och det har både skapat en miljökris och lett till folkflyttningar inom landet. Palmen behöver växa i torra områden, och därför har man omdirigerat två floder för att skapa större områden av torr mark.

EN AV VÅRA fundamentala kamper har varit att kampanja mot den här monokulturen. Jag har blivit attackerad två gånger för mitt arbete. 2011 var det militären som angrep mig, tidigt en morgon när jag var på ett möte. De kastade en tårgasbomb mot mig, fängslade och misshandlade mig. 2014 fördes jag och flera kollegor bort av torpeder utsända från den organiserade brottsligheten. Vi var där för att så kassava och kakao – de grödor som vi garífunas traditionellt har odlat – på mark de använde som hemligt flygfält för drogsmuggling. Vi blev angripna och bortförda med avsikt att dödas. Tack och lov hade jag beviljats rätt till speciellt skydd av Inter-American Commission on Human Rights och hann ringa ett samtal. När männen förstod att myndigheterna var på väg släppte de oss.

Jag lever under permanent hot, jag kan inte lämna mitt hem som jag vill. Man måste komma ihåg att Honduras inte är vilket land som helst, det är ett av världens mest våldsamma länder. Det är farligt, speciellt för aktivister. Min väninna och kollega Berta Cáceres som jag jobbade tillsammans med i 25 år, och som var en syster i kampen, blev mördad i sitt eget hem i mars förra året.

DAGEN HON MÖRDADES var hemsk för mig. Jag var en av de första som fick höra nyheten och skulle då informera andra. Att hon dödades i sitt hem var en mycket skrämmande signal till alla som försvarar mänskliga rättigheter – att du är inte säker ens i ditt eget hem. Även Berta var berättigad till samma skydd som jag.

Jag kände mig mer sårbar efteråt, inte säker i mitt eget hem. Jag var tvungen att flerdubbla mina säkerhetsåtgärder. Det injagar dig med en fruktan inombords.

MEDIERNA I HONDURAS säger att vi är emot utveckling. Men vad talar vi om för utveckling? En som inte respekterar vare sig människans eller naturens rättigheter?«

Fakta

År 2016 dödades över 200 miljöaktivister i världen, 14 av dem i Honduras vilket är flest per capita. Miriam Miranda har rätt till »speciellt skydd«, omedelbara skyddsåtgärder från Honduras regering, efter att ha inkluderats bland särskilt hotade personer av Inter-American Commission on Human Rights.
 
klimatets-gerillakampar-2-tidningen-republic.jpg
Vi kanske är dårar som drömmer om att saker ska bli bättre
— Gloria Capitan blev 57 år, Mariveles, Filippinerna

Den 1 juli 2016 mördades anti-kol-aktivisten Gloria Capitan på sin karaokebar i Mariveles, Filippinerna. Derek Cabe från rörelsen Coal-free Bataan berättar om sin kollegas kamp.

»VI MÖTTES I början av 2015. Redan då hade Gloria Capitan börjat kämpa mot kolföroreningar i sin stad Mariveles. Hon hade lämnat in klagomål hos kommunen kring dammet som kom från kolförvaringen i hennes by. Många där levde som fiskare, men havet höll på att förstöras. Tidigare hade mango och kokosnötter odlats i mängder, men nu hade fruktskörden minskat. Människor blev sjuka och fick svårt att andas. Gloria Capitan kunde se kolindustrins avtryck i sitt närsamhälle. Dessutom märkte hon det på sin karaokebar: hon fick inte det tillstånd hon behövde från hälsomyndigheten på grund av koldammet på golvet, men hur mycket hon än sopade så kom smutsen tillbaka. Källan till dammet sinade aldrig: den stora öppna förvaringsplatsen för kol i närheten. Då blev hon arg.

Gloria Capitan skrev brev till lokala och nationella myndigheter om att stänga kolförvaringsplatsen. Hon tryckte upp flygblad för sina egna pengar, samlade in underskrifter och reste till och med till andra städer i provinsen för att diskutera kolfrågan.

JAG MINNS NÄR jag fick telefonsamtalet, det var runt klockan åtta på kvällen. Jag var här i Manila på ett möte när Gloria Capitans svärdotter ringde och sa att någon hade skjutit henne i nacken. Gloria hade varit på sin karaokebar när två män körde upp med motorcykel. Jag kunde inte förstå eller acceptera det: jag tänkte att hon skulle överleva. Men efter en halvtimme ringde de igen och sa att hon var död.

Både familjen och hennes organisation misstänkte omedelbart att det var på grund av hennes kampanjer. Hon hade blivit hotad tidigare, både direkt och indirekt. Jag minns hur hon berättade att människor hade sagt att ›du borde vara försiktig och vakta din tunga för du slåss mot inflytelserika och mäktiga personer‹.

HON VAR INTE alls rädd, men det är klart att hennes familj var det. Hennes man bad henne sluta: de tyckte såklart att det var bättre att hon levde. Vi hade säkerhetsplaner som hon struntade i. Hon sa en gång till mig att hennes hjärta brast när barnen blev sjuka: när barnbarnen blev sjuka, och att hon inte hade något annat val än att försöka stoppa föroreningen. Men Gloria sa också att ›om jag dör så dör jag, och alla människor dör till slut, så varför ska jag vara rädd för döden?‹.

Gloria Capitan var så hjälpsam, en kollega i kampen. Ärligt talat, vi människorättsförsvarare kanske är dårar som drömmer om att saker ska bli bättre. Människor före oss har dött i den här kampen, det är liksom en del av paketet. Men jag tycker att det är bättre att göra någonting än att vänta tills vi inte har någon planet kvar att leva på. Och vi lider på grund av klimatkrisen, det måste finnas ett ansvarsutkrävande här. Om vi inte kräver det, vi som lider, vem kommer att göra det för oss?

Fakta

Filippinerna har goda möjligheter att bygga ut förnybar energi och ont om fossila bränslen under sin jordyta, men fortsätter att bygga kraftverk som drivs med importerat kol. Världsbanken finansierar utbyggnaden trots att de i flera år sagt att de ska minimera investeringar i kolkraftverk.

VAD KAN MÄNNISKOR i Sverige göra? Ni kan motverka den smutsiga energin. Historiskt är ert land ett av dem som har störst ansvar för höga utsläpp. Ni kan inte bara sitta ner och leva era bekväma liv på bekostnad av oss. Det här handlar om politik, och då handlar det om människor, och ni måste säga att ›detta är inte vad vi vill‹. Vi delar samma planet, och vi här i Filippinerna har samma rätt att leva.«

 
klimatets-gerillakampar-3-tidningen-republic.jpg
Solen skiner ju över hela världen, även över Bangladesh
— Mizanur Rahman, 42 år, Dhaka, Bangladesh

När Mizanur Rahman protesterade mot regeringens planer på ett kolkraftverk som hotade Sundarbans, världens största mangroveskog, slogs han medvetslös av polisen.

»DEN SOM BESÖKER Sundarbans får se en enorm variation av växter och djur i ett väl fungerande ekosystem. Har man tur kan man se en bengalisk tiger där i sin naturliga omgivning. Men mangroveskogen är inte bara en vacker plats, utan rent livsviktig för de 50 miljoner människor som bor längs kusten i Bangladesh. Skogen är ett naturligt skydd när havet hotar att svämma över oss.

Nu angrips Sundarbans från olika håll. Det har redan byggts många industrier i utkanterna. Men det största hotet är regeringens plan att låta bygga ett stort kolkraftverk i Rampal alldeles intill Sundarbans. Experter från företag och universitet i Bangladesh har varnat för att ett kolkraftverk skulle utsätta klimat, luft, vatten och fiskenäringen i Sundarbans för oåterkalleliga skador.

Regeringens argument är att kraftverket i Rampal skulle bli en toppmodern anläggning av ett slag Bangladesh aldrig har skådat, och att den kommer att vara till gagn för allmänheten.

»Inte ens när jag låg på marken slutade de, tvärtom började de sparka mig i pungen och slå mig med käppar och gevär.«

INOM ORGANISATIONEN NCBD som propagerar för hållbar energiproduktion sammanställde vi en massa fakta och utlåtanden för att försöka övertyga regeringen att tänka om. När de varken ville lyssna på oss eller på oberoende forskare uppmanade vi folk att arbetsvägra.

Den dagen gick vi ut på en protestmarsch genom Dhaka, landets huvudstad. Det blev en hel dag full med konfrontationer med polisen. De mötte oss med tårgas, gummikulor och vattenkanoner. Flera av oss misshandlades. En vän fick sin arm bruten och när han bad polisen att besinna sig riktade de vattenkanonens stråle mot honom. Jag bestämde mig för att dra folks uppmärksamhet mot polisvåldet och klättrade upp på vattenkanonen för att försöka stoppa strålen. Då ryckte poliser ner mig och började slå mig. Inte ens när jag låg på marken slutade de, tvärtom började de sparka mig i pungen och slå mig med käppar och gevär. En polischef såg till att jag drogs in på närmaste polisstation. Där fortsatte misshandeln tills jag förlorade medvetandet. Mina vänner har berättat att jag fördes ut bakvägen till sjukhuset.

Det är lika farligt än och oron växer i samhället. Rättssystemet har vi tyvärr inget förtroende för, men vi är fast beslutna att fortsätta kämpa.

JAG HÅLLER HELT med regeringen om att vi behöver mer energi, men det skulle kunna produceras genom att använda förnybara tillgångar på bästa sätt. Solen skiner ju över hela världen, även över Bangladesh. Vinden blåser över hela världen, även här hos oss. Det är sådant vi behöver kunna sätta oss ner och diskutera utan tvång och utan skrämseltaktik mot dem som tycker annorlunda.

Fakta

Bangladesh är ett av de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. I september 2017 ledde översvämningar till att halva landet låg under vatten. Antalet klimatflyktingar ökar snabbt. Indiska gränsvakter dödar varje år över 50 bangladeshier som vill ta sig över gränsen, enligt New York Times.

NÄR DET GÄLLER miljöfrågor kan man inte dela upp världen i nationella gränser. Folk i Sverige skulle kunna visa stöd genom att informera sig om riskerna med Rampal, och exempelvis twittra eller blogga om vår kamp och behovet av en alternativ och hållbar utveckling i Bangladesh. Det skulle få stort genomslag här.«

 
klimatets-gerillakampar-4-tidningen-republic.jpg
En person sa till mig att det fanns planer på att förgifta mig
— Nonhle Mbuthuma, 39 år, Sydafrika

Planer på att öppna en gruva i Sydafrikas minst exploaterade region hotade platsens biologiska mångfald och fick folk där att organisera sig. Nonhle Mbuthuma har sedan dess varit en av ledarna för Amadiba Crisis Committee – vars medlemmar nu själva är lika hotade som naturen.

»VÅR DEL AV Sydafrika kallas för ›Vilda kusten‹ på grund av den vilda oceanen. Det ligger många skeppsvrak i vattnen. Men området är också vilt för att det är den enda orörda delen av landet. Det har inte förstörts av industrier. Vad gäller biologisk mångfald, flora och fauna, är det väldigt attraktivt. Det finns fler än 250 arter som är unika för Vilda kusten.

2007 ansökte ett australiskt gruvbolag om att utvinna titan i marken där vi bor. Vi utlovades jobb och ett bättre liv. Men gruvprojektet är kortsiktigt. Man räknar med att fyndigheterna är uttömda efter 22 år, och då skulle landskapet ha förstörts för all framtid. Gruvnäringen är så dammig att djuren inte skulle överleva. Det skulle inte heller växterna som vi använder, både som bete för boskap och för medicinskt bruk. Forskarna pekar också på att en sådan här gruva kräver mycket vatten, och vi har inte kranvatten. Vi tar vårt dricksvatten från bäckarna. Ända sedan jag föddes har vi aldrig upplevt torka – vi kan ägna oss åt jordbruk året om tack vare vattnet. Vårt läge intill havet gör också att en gruva skulle störa fisken i lagunerna. Vi försvarar naturen för vår överlevnad.

PÅ 1950-TALET UTKÄMPADE mina förfäder i Mpondo-folket ett krig för att försvara den här delen av landet och bevara det för kommande generationer. Om vi skulle ge upp vårt land för gruvindustri så skulle vi ge upp våra förfäders land. De ansåg att om du vill att naturen ska försörja dig så måste du ta hand om naturen.
Jag, i femte generationen sedan dess, för samma kamp för framtida generationer.

Regeringen lovar att vägar och infrastruktur kommer att förbättras i området om en gruva öppnas. Men varför måste vi gå med på den här byteshandeln? Varför måste vi upplåta vår mark till gruvbolaget för att få vägar byggda? När demokrati infördes i Sydafrika 1994 lovades vi utveckling, men utan något tal om sådan byteshandel.

»Just nu lever jag som en fågel. En fågel vet inte när den ska dö.«

Ett annat argument för gruvan är att det skulle ge fler och bättre betalda jobb till svarta sydafrikaner, inom ramen för det som kallas Black Economic Empowerment, BEE. Men i hela landet ser vi hur dessa BEE-program bara berikar några få individer, inte samhället i stort.

Det finns en BEE-grupp här som vill ha gruvan, men de är färre än tio personer. Sedan gruvplanerna presenterades har spänningarna i vårt samhälle ökat.

2008 överlevde jag ett mordförsök. En kväll sa en person till mig att jag skulle vara försiktig, att det fanns planer på att förgifta mig. Dagen efter kom en person som tillhör Black Economic Empowerment-gruppen här, en avlägsen släkting, till mig med en bit kyckling. Jag förstod att den var förgiftad och kastade den i vattnet så att ingen skulle äta den. Förra året mördades ordföranden i vår kommitté, han sköts ihjäl hemma.

Vi motsätter oss inte utveckling, men utvecklingen måste vara hållbar. Vi har byggt några bed and breakfast för turism som ägs och drivs av oss i lokalsamhället. Och arbetstillfällena i jordbruket kan fördubblas. Då handlar det inte bara om 22 års tid, som gruvan väntas vara i bruk.

Jag har flyttat från min familj in till en stad i närheten för att inte deras säkerhet ska riskeras.

Fakta

Titangruvan som det australiska bolaget MRC vill anlägga intill skyddsområdet Pondoland är del av en större utvinningssatsning i Sydafrika. Titan används som vitt pigment i en mängd produkter, som målarfärg, papper, solkrämer, smink och livsmedel.

JUST NU LEVER jag som en fågel. En fågel vet inte när den ska dö. Sådant är mitt liv nu. I en sådan här kamp vet man aldrig när man står på tur att mördas.«

 
klimatets-gerillakampar-5-tidningen-republic.jpg
Polisen behandlade oss som om vi var kriminella eller terrorister
— Kandi Mossett, 38 år, North Dakota, USA

Förra året samlades tusentals personer i den amerikanska delstaten North Dakota för att hjälpa lokalbor som Kandi Mossett att stoppa en planerad oljeledning, säkra grundvattentillgången och kämpa mot den globala uppvärmningen. Myndigheterna mötte den ickevåldsliga protesten med livsfarliga tårgasgranater och inhyrda beväpnade exmilitärer.

»KANDI MOSSETT ÄR mitt engelska namn, men mitt Hidatsa-namn är Eagle woman och jag är Mandan, Hidatsa och Arikara, som är tre stammar strax norr om Standing Rock. Jag kommer från Fort Bertgoldreservatet i hjärtat av Bakken Shale, där oljan utvinns, och jag har jobbat mot olika typer av utvinning i mitt område i snart tio år.

I början av förra sommaren var vi bara en handfull, kanske fem personer. Då var känslan väldigt hoppfull: vi kommer att vara där, ha ett läger och stoppa den här oljeledningen! I juli 2016 bad LaDonna Bravebull Allard, som är oljeledningens närmsta granne, om mer hjälp och de följande dagarna dök kanske 200 personer upp. Sen var det som en snöbollseffekt.

Men polisen behandlade oss som om vi var kriminella eller terrorister, som den stora fienden. De sa så mycket löjliga saker. Och vi blev attackerade!

»Det kändes lite som hur jag föreställer mig att det är att vara i krig.«

DET VAR HELT galet: att den amerikanska militären var där, nationalgardet, polisen, att det var dem som de satte in mot oss. Vi såg säkerhetsföretaget Tigerswans grupper: det var camouflagepersoner med stora skyddsglasögon som pratade i sina mikrofoner. De var liksom där för blod. Det är gamla militärer som har övats i taktik i Afghanistan, i Irak. Och så står vi där, flera av oss med våra barn. Jag hade min treåring med mig nästan hela tiden.

Samtidigt i lägret: Vi sjöng och åt och bad. Det var många olika stamnationer som möttes här. Om nätterna hördes trummorna, och människor som berättade historier för varandra om sina stammar, om stjärnorna och danserna. Det var verkligen kraftfullt och fint. Lägret var inte riktigt vid fronten, utan det här var vår trygga plats: men den var övervakad hela tiden. När jag tänker på det skakar jag bara på huvudet och undrar ›varför?‹. För att vi vill skydda vår kultur och vårt sätt att leva? För att vi vill skydda grundvattnet?

Det kändes lite som hur jag föreställer mig att det är att vara i krig. Du kunde höra skotten. Bom! Bom! Du såg hur personer bredvid dig föll ihop på marken, skrikandes efter att ha blivit träffade av gummikulor. Vid sådana tillfällen, som den 27 oktober när lägret revs, var det högljutt kaos. Folk som sprang överallt, gråtandes, skrikandes ›tillbaka till frontlinjen!‹, folk som blev pepparsprayade i ansiktet och sjukvårdare
som försökte hälla en blandning av vatten och magnesiummjölk i människors ögon för att stoppa den brännande känslan.

En kille, kanske fyra meter från de som sköt skrek ›snälla sluta skjut mot oss‹. När han vände och sprang sköt de honom i huvudet. Hans skalp hängde liksom ut, det var blod överallt.

Jag är en del av ursprungsbefolkningen i USA och vi har alltid sagt att ›du kan inte göra det här, du måste respektera naturen‹. Det är liksom inte bara respekten för naturen som vi förlorat som mänsklighet, utan också självrespekten för oss som människor. Det är därför vi kan förstöra vattenvägar och sen inte ens bry oss. Och jag säger ›vi‹ kollektivt tillsammans, för det är hela mänskligheten.

DET JAG TROR att andra människor kan göra är att avinvestera. Svenska banker är involverade i den här utvinningen. Avinvesteringen har varit framgångsrik på riktigt. Vi kanske inte tror det – men där vi lägger våra pengar, där används de till såna här projekt. Om de inte får våra pengar, så tar vi tillbaka vår makt.«

Fakta

Hundratals demonstranter skadades under protesterna: Sophia Wilansky träffades av polisens granater och skadades svårt i armen. Sioux Z blev blind på sitt högra öga efter att ha träffats av en gummikula. Sex svenska banker har investerat i oljeledningen, däribland Nordea som har satsat 359 miljoner kronor.