Antirasism i förtvivlan

När en nazist hoppsparkar en politisk motståndare som dör fem dagar senare säger statsministern att våld är fel – och jämför med när asylsökande begår brott. Med Sannfinländarna i regering eskalerar rasismen och utvisningarna, och antirasister bränner ut sig. Kvar i vägen står en tant med en penna, en ledsen forskare och en speedad irakier.

Text: Jeanette Björkqvist
Foto: Carlos Zaya
Publicerad 4 mars 2017    Uppdaterad 6 mars 2017

Decemberkvällens fuktiga vind är genomträngande. Den äter sig in genom de tjockaste klädlagren och slutligen förvandlar den tår till is inuti vinterkängorna.

Haidar och Omar stiger ur en liten bil och blickar förvirrat omkring sig. De fryser så de skakar.

Här, på en gata i kontorsstadsdelen Böle i Helsingfors, borde den informella klubblokalen finnas, men de ser bara ett myller av nedsläckta betongbyggnader.

Långt borta gnisslar metall när en kall spårvagn svänger.

Inte en människa syns till.

Haidar tar fram telefonen och vrider på en kartbild.

Så hörs ett rop från en mörklagd bro en bit ovanför männen. Kvinnorösten bär genom det svagt upplysta kvarteret och på ett dunkelt avstånd syns två armar vifta.

– Hitåt. Nej, vänta. Jag kommer ner.

Det är Aisha, hon som fixat fram klubblokalen.

Några minuter senare står de tre på en ödslig innergård och låser upp en metalldörr.

antirasismifortvivlan4_tidningenrepublic.jpg

Klockan närmar sig sju på kvällen, men ingen annan syns till. Alla försjunker tyst i sina telefoner. Det är mind­re än ett dygn tills deras demonstrationståg ska starta.

Haidar, som initierat demonstrationen, vet att de ligger efter med för­beredelserna, men det har inte varit så enkelt att styra upp ett politiskt människotåg.

– Läget för irakierna i Finland är oerhört dåligt. Jag utgick ifrån att jag skulle få någon hjälp och kontaktade både myndigheter, organisationer och privatpersoner i Finland. Jag vet inte hur många samtal jag ringt, hur många mejl jag skickat. Ingen ville ställa upp. Så nu har jag och några vänner ordnat allting själva.

Via kontakter i Tyskland har Haidar fått tag i några filer med färdigt demonstrationsmaterial. Bilderna från krigets Irak har en kvinnlig präst i Helsingfors skrivit ut på A5:or. Nu sitter han med en bunt hoprullade bilder och en övertygelse om att innan morgonen gryr så har någon dykt upp med pennor, lakan och redig handstil så att de mest centrala budskapen i morgon kan bäras ut till finländarna: »Irak är inte tryggt. Människorätten omfattar också irakier. Våra barn dör i kriget.«

En stund senare får Haidar besked om att den irakiska konstnär som ska texta banderollerna fort­farande befinner sig på en förläggning tiotals kilometer härifrån. Eventuellt ska några andra irakier, som också lär ha lakan, hämta konstnären och köra honom till Böle. När de anländer vet ingen.

Haidar har knappt sovit på fyra dygn.

– När jag i början av 2016 fick mitt första negativa asylbeslut försökte jag fråga vad som händer nu. Det fanns inga svar. Så jag började själv ta reda på saker.

I februari grundade jag under profilnamnet Ahmad Hadi en arabisk Facebookgrupp som heter »Rejection in Finland«.

På nästan ingen tid alls fick gruppen över 9 000 följare och är i dag en av de viktigaste informationskanalerna för asylsökande som får negativa beslut.

Fejkprofilen tog han för att skapa en neutral person utan egen agenda, som skulle kunna ena olika intressen.

Få vet att »Ahmad Hadi« egentligen är den 32 år gamle trebarnsfadern Haidar Issan från Kirkuk, som upprepade gånger utsattes för bombattentat, misshandel och våldsamma hot innan han 2015 beslöt att fly Irak.

När Haidar anlände till Finland i juli 2015 hade högst 4 000 människor per år sökt asyl. Få av dem hade fått formell flyktingstatus, men bland dem som hade bäst chans fanns de få irakier som dittills anlänt.

En månad senare förändrades allt.

Innan året var slut hade över 32 000 människor anlänt, en betydande del av dem irakier som hört att Finland var generösare än andra med asylstatus.

– När jag kom ville människor hjälpa och det fanns en stor förståelse för varför vi kommit. Men under hösten begick några asylsökande brott. Medierna skrev väldiga mängder om det. Och plötsligt ansågs vi alla vara våldtäktsmän och kriminella. Finländarnas förståelse var slut.

Under våren 2016 debatterades asylsökande som ett hot mot samhällets säkerhet på nationell tv. Det grundades gatupatruller – flera med nynazistiska förtecken – som drog ut för att »bevaka säkerheten« .

Sedan gjorde det officiella Finland en helomvändning.

Den 16 maj slopade riksdagen paragrafen om humanitärt skydd i utlänningslagen. Dagen därpå deklarerade Migrationsverket att varken Irak, Afghanistan eller Somalia är otrygga länder. Anonyma anställda på Migrationsverket sade i tidningen Helsingin Sanomat att de upplever en politisk styrning avasylpolitiken. Detta avfärdades av Migrationsverkets ledning och regeringen.

I vilket fall rasade andelen positiva beslut för irakier från närmare 80 procent i januari 2016 till under 30 procent från sommaren 2016.

Den nya hårda linjen väckte bestörtning bland de frivilliga som under hösten 2015 hade engagerat sig i asylfrågan. De mest aktiva grundade synnerligen kritiska grupper, som We see you, Rätt till liv och Migrileaks.

En som aktiverade sig i samtliga grupper var bibliotekarien Sunniva Drake. Under sommaren la hon upp ett asylbeslut på sin egen sajt Sunnileaks. För många var det första gången de fick se hur Migrationsverket resonerar. I det läckta beslutet godkänner Migrationsverket en irakiers vittnesmål: hans arbetsplats och hem har sprängts i luften, hans liv är hotat i hemstaden. Men istället för asyl uppmanas han att återvända till någon annan ort i Irak trots att det strider mot UNHCR:s rekommendation.

Detta upprörde de finlandssvenska författarprofilerna Monika Fagerholm och Merete Mazzarella, som en sommardag träffades på ett kafé i Ekenäs, tio mil väster om Helsingfors.

Ingendera ansåg sig vara den typens aktivist som drar upp på barrikaderna. De beslöt sig därför för att agera via sitt starkaste verktyg: språket.

Innan sommarens träd hade klätt om sig i höstens sprakande färgskrud hade de fått en ansenlig mängd andra människor med sig i en brevkampanj.

Över 700 finländare skrev brev och postade dem till statsminister Juha Sipilä. I breven krävde de att han omvärderar den inhumana linje Finland halkat in på.

Några månader senare sitter Merete Mazzarella i en blå soffa hemma i stadsdelen Tölö och försöker formulera brevkampanjens resultat.

– Ingenting hände. Statsministern teg ihjäl alltihop.
Slutligen lät Sipilä meddela att han skickat breven vidare till inrikesminister Paula Risikko, som han menade är ansvarig för den här frågan. Den Kafkaaktiga känslan växte när inrikesministern slutligen reagerade, berättar Merete Mazzarella.

– Det kom en underlig liten artikel i landets största tidning, Helsingin Sanomat, där hon lite mysande sa att det är trevligt då så många skriver och att det säkert bara är jultomten som får lika många brev. Sedan publicerades ett av breven, som var skrivet av ett barn. Det var helt uppenbart att det här gjordes för att förminska kampanjen och få den att framstå som lite naiv.

Klockan i hennes vardagsrum tickar. Professor emeritus i nordisk litteratur låter blicken vandra genom de generösa fönstren. En grådaskig decemberförmiddag blickar tillbaka.

– Det är vad det är. En slutsats är kanske att vi nog har en extremt auktoritär regering. Det här sättet att förhålla sig – dels förminska, dels inte svara alls – är oerhört repressivt.

Men hon lät sig inte nedslås. Då det stod klart att ingen i regeringen brydde sig tog en del av brevskrivarna till pennan igen. Den här gången var adressen president Sauli Niinistö.

– Därifrån fick jag ett svar. Det var skrivet av hans rådgivare och den korta versionen var att de hör vår oro, men att Finland behöver ta hänsyn till västerländs­ka värderingar. En pragmatisk definition är i såna fall att värderingarna är detsamma som främlingsskräck, att man är rädd för muslimer. Men någon kan ju tycka att värderingarna ska stå för mänskliga rättigheter, humanitär verksamhet och omtanke om andra människor. Svaret av presidentens rådgivare är helt enkelt not good enough.

Så hon fortsätter skriva.

– Det är frustrerande med tanke på hur vi bemötts, men det är ändå lätt att göra när man har språket i sin makt.

I Böle knackar det på dörren till klubbrummet.

Konstnären och kamraterna med pennor och lakan har hittat fram. Med dem anländer också några andra och på ett ögonblick fyller ett tiotal irakier rummets tystnad med uppskruvade utrop och skratt.

Konstnären lägger sig på knä vid lakanet, som snabbt rivits sönder till lämpligt stora bitar. En handfull engagerade rådgivare samlas omkring honom.

– Nej, nej, det är för litet. Man ser ju ingenting. Det ska först vara på finska. Och sedan arabiska. Allt ska rymmas.

Konstnären försöker lista ut hur de främmande fins­ka orden ska få plats på en banderoll. Slutligen formar han långsamt svarta, långa ord på det vita lakanet.

antirasismifortvivlan1_tidningenrepublic.jpg

Haidar springer omkring och livesänder på Facebook. Han hoppas att rapporteringen ska uppmuntra fler att ta sig till Helsingfors i morgon.

För egen del har han gett upp hoppet om en framtid i Finland. Svaret från förvaltningsdomstolen har låtit vänta på sig sedan februari i fjol, men han är övertygad om att det är negativt den dag det kommer.

Hans hustru och tre små barn – fem, sex och sju år gamla – kommer knappast någonsin att se Finland.

– Den första tiden här ägnade jag alla timmar på dygnet till att tänka på min familj. Nu fyller jag all min tid med att hjälpa andra. Det är en välsignelse att jag hela tiden är så upptagen. Utan det här engagemanget skulle jag förlora förståndet.

Ibland handlar det om hundratals kontakter varje dag. Någon vid järnvägsstationen behöver köpa en biljett, en annan vill öppna ett telefonabonnemang, en tredje har drabbats av panik över ett negativt asylbesked.

Haidar har vinnlagt sig om att alltid svara.

Och just i denna stund återbördas en del av hjälpen. Den första banderollen för demonstrationen är klar och under kvällens sista timmar färdigställs resten.

För Haidars del blir det ytterligare en natt utan sömn.

För snart tio år sedan, runt 2008, började de sannfinländare som kallar sig »invandringskritiker« att organisera sig. Fram till dess hade partiet fokuserat mer på social rättvisa, men nu öppnades dörren till rasismen.

– De som kallade sig invandringskritiker fick genomslag för begreppet i medierna. På den andra sidan stod dels de som titulerades blomsterhattstanter, dels de som i flera sammanhang omnämnts med attribut som svartskallar, arabjävlar, parasiter och bidragsfifflare, säger Karin Creutz, forskare i islamism, extremism och nationalism vid Helsingfors universitet.

– Retoriken smög sig in, andra partier vågade inte klart ta avstånd och i det skede man började reagera på att det gått överstyr hade debattklimatet redan förändrats i samhället.

Sin största framgång nådde Sannfinländarna i riksdagsvalet 2011, då man ökade sitt stöd från fyra till 19 procent. Efter valet våren 2015 bildade de regering med Centern och svenska Moderaternas broderparti Samlingspartiet.

»Invandringskritikerna« fick en central roll i hur regeringen formulerade sin invandringspolitik. Huvudpersonen bakom linjerna är Jussi Halla-aho, för tillfället Europaparlamentariker, som dömts för både brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp sedan han kallat islam för en pedofilreligion.

Strax efter att partiet för första gången ingick i en regering deltog Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen i ett minnesevenemang tillsammans med aktiva från nynazistiska Finska motståndsrörelsen. Det blev känt efter att Immonen lagt upp en bild på Facebook där han poserar med nazisterna.

Immonen leder också organisationen Suomen Sisu (Finsk styrka). Bland dem som vuxit till sig där finns Terhi Kiemunki, sannfinländsk politiker i Tammerfors. Hon är aktiv i grupper som »Stäng gränserna« och »Finland först«, och dömdes nyligen för hets mot folkgrupp efter ett fientligt utspel mot muslimska barn. Några dagar efter domen omvaldes hon enhälligt till ordförande för den lokala partiavdelningen.

Samtidigt har Finska motståndsrörelsen, som fört en tynande tillvaro i kulisserna, vädrat morgonluft det senaste året.
Den 10 september samlades ett tiotal av deras aktiva framför centralstationen i Helsingfors för att dela ut propagandablad.

Det var en molnig och lite kylig dag och många av de hundratals stadsbor och besökare som passerade ägnade inte männen med nazistpamfletter och vajande grönvita flaggor någon större uppmärksamhet.

Det gjorde inte heller den polispatrull, som stod parkerad ett tiotal meter bort. Efter att de rett ut ett annat uppdrag körde de iväg och lämnade männen kvar utan bevakning.

Men en 28-åring som hette Jimi Karttunen lät sig provoceras. Då han tillsammans med en kamrat passerade nynazisterna spottade han på asfalten framför dem och benämnde dem »rasistclowner«. En av Finska motståndsrörelsens ledare, Jesse Torniainen, tog fart och sprang efter. Hoppsparken fällde Karttunen. Hans huvud slog hårt i asfalten.

Jimi Karttunen dog fem dygn senare. När blomsterhavet och gravljusen några dagar senare började fylla Stationsplatsen blossade en kort och häftig debatt upp om det högerextrema våldet i Finland och dess första dödsoffer någonsin.

Statsminister Juha Sipilä kommenterade fallet ett par dagar senare i en bloggtext där han samtidigt fördömde både nazistvåld och det våldtäktsfall som en asylsökande misstänktes för på orten Otanmäki. Oppositionspolitiker, människorättsaktivister och flera ledarskribenter tyckte att det var misslyckat av honom att bunta ihop de två fallen.

Därpå ordnades demonstrationer på olika håll i landet. I Helsingfors samlades 15 000 personer som tog avstånd från främlingsfientlighet och politiskt våld. Efter det ebbade debatten i stort sett ut.

– Det är svårt att uppbåda motstånd mot de här slags grupperingarna i Finland, säger den antirasistiska journalisten Mikael Brunila.

– Det gäller särskilt små orter där det knappt finns antirasistiska aktivister. Skillnaden till Sverige är markant, vilket kan bero på att Sverige är mer mångkulturellt. Där finns fler som i sina kroppar känner av det högerextrema hotet.

2007, innan Sannfinländarna välkomnade den mer rasistiska falangen inom partiet och det »invandringskritiska« språket började vinna mark i Finland, inledde kamerunfödde Aminkeng Atabong magisterstudierna i pedagogik vid universitetet i Uleåborg.

– Jag kom inte hit för att bekämpa rasism. Men efter att jag fick mitt första barn vaknade jag upp. Vi kan inte acceptera rasism på någon nivå. Det är inte normalt.

Insikten utmynnade i en doktorsavhandling om hur antirasistiska metoder kan föras in i pedagogiken. Förändringen kräver ett massivt arbete, säger Aminkeng Atabong.

– Jag har försökt intervjua andra rasifierade människor i Finland. De vill inte tala om sina erfarenheter. Systemet har fått folk att tro att det är okej att någon spottar på dig i bussen. Då går du hem och tvättar av dig och hoppas att det inte upprepas nästa dag. Kanske du gråter och hoppas på att samhället en dag förändras.
Men utan medvetet arbete förändras ingenting.

Just nu arbetar han med att föra in antirasistiskt tänk i utbildningssystemet. Det är det bästa sättet att förändra åtminstone hur nästa generation tänker. Viljan och engagemanget är djupt, men det kommer inte att hålla Aminkeng Atabong kvar i Finland.

– När jag reser är de sorgligaste stunderna då jag står på flygplatsen och vet att nästa destination är Finland. Jag hatar inte det här landet. Tvärtom är jag tacksam för så många saker, och jag har fått barn här. Men det är så begränsande att leva här. Om du inte är vit, infödd och talar flytande finska så är det oerhört svårt att nå framgång.

Platsen där Jimi Karttunen sparkades ner av en nynazist ligger ett par kvarter från det lilla torg som en solig lördag i december sakta fylls av irakier. Det är mest män, en del kvinnor och så några små barn med djupa, mörka ringar under ögonen.

När klockan slår 13 tågar över tusen människor iväg.
Gårdagskvällens omsorgsfullt textade banderoller syns jämnt utspridda i människomassan.

»Iraq is not safe – we need asylum!« skanderar irakierna.

antirasismifortvivlan2_tidningenrepublic.jpg

– Tala finska, väser en av de äldre damer som tittar på när människotåget makligt vandrar längs med Alexandersgatan.
Slutmålet är trapporna vid huvudstadens vita domkyrka, dit irakierna kallat in utvalda människor att tala för deras sak. När alla placerat sig på trapporna är de fyllda till brädden.

– Fantastiskt. Jag vet inte vad jag ska säga. Så många som är här. Tänk, en del har åkt tåg flera timmar och betalat allt de har för biljetten. Detta är alldeles oerhört. Tänk, att få till stånd detta med en enda telefon, säger Haidar innan han rusar vidare i massorna.

Högst uppe på trappan står Sofia Salokorpi, en av Haidars viktigaste allierade. Hon har mobiliserat en busslast asylsökande från Tammerfors till demonstrationen, och är annars psykiatrisk sjukskötare. Under sin tjänstlediga studietid i Tammerfors aktiverade hon sig i en grupp som ordnade aktiviteter för asylsökande kvinnor.

– Det stod ganska snabbt klart att det finns djupa problem med hur Finland tillgodoser deras mänskliga rättigheter. Min idol är Astrid Lindgrens Jonathan Lejonhjärta. Det var med andra ord omöjligt att inte engagera sig då jag hörde vad de hade att berätta om sin situation.

Hon är med i flera Facebookgrupper där en krympande skara finländare försöker kämpa för de asylsökandes sak. Själv säger hon att hon orkar tack vare sin psykiatriska utbildning. Men många andra har de senaste månaderna gått in i väggen, eller är i snabb fart på väg in i den.

– Jag ser dem hela tiden. Det här läget är så fruktansvärt och har du inga redskap att hantera allt du möter så är det lätt att komma alltför nära och helt gå in i de asylsökandes personliga lidande. Det finns tjugoåringar som bränt ut sig och fått depression på grund av Finlands linje, säger Sofia Salokorpi.

För den, säger hon, saknar empati och är defensiv, på gränsen till aggressiv.

– Politikerna vägrar lyssna. De förmår inte se att det här är fel, att vi bryter mot internationell rätt just nu. Det här är oerhört tungt för dem som tror på människorätt.

Kvällsskuggan börjar sänka sig över domkyrkotrappan. Många fryser så att de skakar.

Mitt i folkvimlet irrar en ensam gammal finsk man. Han har tårar i ögonen och filmar både talare och publiken omkring sig.

Sina handskar har han för länge sedan stuckit ner i jackfickan, för att mobiltelefonen ska hållas i handen. Den håller mannen konstant, med skakande arm, upp i luften. Under talen som avlöser varandra nickar den gamle engagerat. Hans blick söker ständigt tyst kontakt med dem som står omkring honom.

antirasismifortvivlan3_tidningenrepublic.jpg

Irakiernas demonstration noteras inte särskilt stort i medierna.
Tre dagar senare – på Finlands självständighetsdag – marscherar Finska motståndsrörelsen, förstärkta av flera influgna svenska nynazister, genom centrala Helsingfors. En av dem som deltar är Jesse Torniainen, nynazisten som misstänks för grov misshandel och grovt vållande till annans död efter hoppsparken mot Jimi Karttunen i september.

Efter sin egen marsch sluter en del av nynazisterna upp med en annan demonstration som kallas 612, och arrangeras av medlemmar ur sannfinländaren Olli Immonens Suomen Sisu och ett flertal uttalat främlingsfientliga organisationer. I den mörknande decemberkvällen vandrar de i samförstånd vidare till de finska hjältegravarna vid Sandudds begravningsplats.

En månad senare får Torniainen sin dom. Rätten konstaterar att sparken hade ideologiska förtecken men skärper inte straffet på grund av det. Inte heller anser man att han är skyldig till grovt vållande till annans död. Därför döms han för grov misshandel och får, på grund av sin tunga brottshistoria, två års fängelse.

I rättegången mot nynazisten Jesse Torniainen tvistade man om det straffrättsliga orsakssambandet mellan Karttunens död och hoppsparken. Dödsorsaken var hjärnblödning. Medicinska experter var oeniga kring huruvida Jimi Karttunens död berodde på misshandeln eller ej. Rätten godkände misshandelns ideologiska koppling men använde inte möjligheten att skärpa straffet på grund av det.

Åklagaren har överklagat domen.