Flyktig välvilja

September 2015. Volontärer, aktivister och entreprenörer väller fram till stöd för flyktingars rätt att ta sig till Sverige. På Stureplan föds Refugee air, som lovar att flyga flyktingar till Sverige »innan den första snön faller«, ett budskap som når hundratusentals svenskar. Men vad hände sedan?

Text: Christopher Holmbäck
Bild: Erica Jacobson
Publicerad 25 mars 2016    Uppdaterad 25 april 2016

»Wisdom of the crowd«

De lärde känna varandra i Dubai under hösten 2009, innan någon av dem hade fyllt 30. Susanne Najafi jobbade på Procter & Gamble med att marknadsföra Hugo Boss, Gucci och en rad andra lyxparfymer i Mellanöstern och Indien. Emad Zand gav strategiska råd till bolagsledningar genom sitt jobb på den världsledande konsultfirman McKinsey & Co. Idag räknas de till Sveriges mest framgångsrika unga entreprenörer. Najafi har drivit upp kedjor inom skönhetsprodukter och apotek i Sverige. Zand har hyllats som chef för ett hörselapparatsföretag, som han precis sålt för en ansenlig mängd pengar. De rör sig inom den förmögna toppen på Stureplan i Stockholm, och mäktiga aktörer över hela världen tillhör deras nätverk. Samtidigt är allt sig likt: de frågar varandra om råd, testar nya tankar tillsammans. Så också denna fredag.

Susanne Najafi – vars nattsömn har förstörts i veckor av bilder på tårgasbeskjutna flyktingar, ungrare som bygger stängsel, kroppar i vattnet – scrollar tvångsmässigt runt på sociala medier men stannar till vid en professor i internationell hälsa. Gällt och ivrigt säger Hans Rosling: »Transportöransvaret gäller inte flyktingar«. Najafis problemlösande hjärna översätter snabbt meningen till en hisnande tanke: »Tänk om det går att flyga hit flyktingar«. Hon ringer Emad Zand: »Vi måste göra något åt flyktingarna som drunknar. Jag tror att jag har en idé.« Några timmar senare har Zand raskt snickrat på sin Facebookvägg:

»Wisdom of the crowd: Please read [...] Between ourselves we have friends that are lawyers, bankers and work in the airline industry [...] that can help us brainstorming around this... then maybe we can set up ›Refugee Air‹... a social venture airline that helps people flee from conflict zones in a humane and safe way«.

På några dagar kommer många att sugas upp i virveln runt Refugee Air. En av dem tänker »att det säkert gjorts tiotusentals sådana inlägg utan att någonting sedan har hänt. Men eftersom Emad och Susanne har ett sånt otroligt nätverk, eftersom de kunde få snabb kontakt med politiker på rätt hög nivå, med jurister, med alla möjliga, så gick allting väldigt snabbt«.

flyktig-valvilja-1-tidningen-republic.jpg

Legendariskt

Asylrättsjuristen Viktor Banke upplevde det som att 2015 blev allt kallare. Det hade börjat med KD-ledaren Göran Hägglunds DN Debatt-artikel den 18 december 2014, där han menade att tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar och sänkta bidrag var att »lyssna till människors oro«. Under året beskrevs flyktingar allt oftare som »volymer«. Och sen kom Ikea-morden i Västerås den 10 augusti 2015, Banke kände att det »frigjorde en hel del rasism«.

Men, säger han till en vän, det är som att det ligger något annat i luften, någon slags antirasistisk motkraft. På väg till sitt advokatkontor i Gamla stan i Stockholm ser han några veckor senare Expressens förstasida, täckt med en enda bild och orden – »Europa räddade inte Aylan, 3«. För Banke är löpsedeln »legendarisk«. Efter ett år av undflyenhet läggs skulden äntligen på rätt part: oss.

Den dagen får Radiohjälpen in 2 miljoner kronor, vilket beskrivs som »den största responsen i svensk insamlingshistoria«, det klår alltså reaktionen efter tsunamin 2004. De kommande dagarna startar initiativ, upprop och uppstartsmöten från alla tänkbara håll. Volontärer styr raskt upp system för att hantera insamlingar av kläder, mat, husrum, pengar, skjuts och tågbiljetter till de allt fler flyktingar som anländer. Kommuner mottar rekordmånga ansökningar om att bli familjehem och gode män för ensamkommande flyktingbarn. Semestern blir föremål för granskning. I ett mejl till personalen skriver chefen för ett it-företag: »Vi har budgeterat att lägga 400 000 kronor på en resa till Italien. Till stränder där barn flyter i land och där människor omkommer under fruktansvärda förhållanden. Människor på flykt från något ännu värre.« Nu ska pengarna istället skänkas till UNHCR, och de anställda träffas och samla in kläder till flyktingar. På tusentals platser – säljkontor i Stockholm, idrottsföreningar i Sundsvall, klassrum och köksbord över hela landet – säger människor som aldrig tidigare har gjort det inför flyktingars armod: »Vad kan vi göra?«

»Öppna gränserna, fyll charterplan«

– Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något sådant här, säger Mikael Leyi.

Under 15 år i vad han kallar för flyktingrörelsen har han jobbat i olika organisationer för att ställa om regelverk och institutioner så att de blir mindre inriktade på kontroll och mer på humanism och rättigheter. Han har tjatat om transportöransvaret och Dublinförordningen. Sympatierna och stödet har gått i vågor. Det som händer nu är något annat. Tidigare ointresserade vänner, andra som aldrig brytt sig, överallt dyker det upp folk som delar hans politiska utgångspunkter.

»Vi måste öppna gränserna – också för vår egen skull«, är rubriken på DN Debatt den 5 september. Robert Egnell, docent vid Försvarshögskolan, menar: »Det är hög tid att inte bara ändra asylförfarandet och släppa in flyktingarna, utan att också aktivt hjälpa dem till Sverige och Europa. Fyll charterplan. Rulla ut de vita bussarna.«

På samma sida två dagar senare skriver Mats Svegfors, tidigare statssekreterare för Moderaterna och chefredaktör för Svenska Dagbladet: »Om det lilla och tämligen tätt befolkade Libanon kan ta emot en miljon syrier, hur många skulle vi då inte kunna ta emot?«

Samma morgon gör Hans Rosling ännu ett tv-framträdande. Han pekar på en karta och förklarar inför storögda programledare hur Sverige och EU genom transportöransvaret – som ålägger flygbolaget ansvaret att kontrollera id-handlingar – hindrar människor från att komma hit och söka asyl på ett säkert sätt.

Sedan släpper han bomben. »Nu är det en grupp entreprenörer, unga företagare i Sverige, som tänker starta ›Refugee Air‹. De håller på den här veckan, och tänker erbjuda flygtransport hit. Det var ju så här det fungerade när Raoul Wallenberg gav resehandlingar, när Harald Edenstam gav resehandlingar i Chile, att man hjälper folk med dokument här«, säger Hans Rosling och pekar mot området runt Syrien.

Stureplan

Strax därefter ringer Susanne Najafis telefon. Hon får reda på att Hans Rosling offentliggjort dem i direktsändning. En intervju? Ge oss tre dagar, säger Susanne Najafi. För några dagar sedan visste varken hon eller Emad Zand vad transportöransvar var. De har ännu inte upptäckt att det finns en Dublinförordning.

Om mindre än 72 timmar ska de lansera ett flygbolag för flyktingar. Men, som en av deras vänner som kom att uppleva de kommande tre dygnen uttrycker det: »Susanne och Emad har verkligen sett på det här på ett väldigt nytt sätt, och det tror jag är för att de är entreprenörer. De ser inga hinder, utan kullar man ska komma över.«

Fakta

Dublinförordningen fastställer vilket EU-land som ska pröva en asylansökan, vilket ofta är det första EU-land som den asylsökande har beträtt. Sedan hösten 2015 är förordningen i princip satt ur spel då många EU-stater struntar i den.

Susanne Najafi och Emad Zand engagerar nu sina vänner bland näringslivstopparna på Stureplan. Samma dag flyttar de in på adressen Stureplan 15. Företaget som bjuder på lokalerna skickar med några av sina anställda att jobba mot deadlinen den 10 september. Vänner, pr-studenter och andra som vill hjälpa till tar hissen högst upp och går på trägolv förbi kostymklädda affärsmän in i det vita konferensrummet där ett avlångt bord står på en stor persisk matta. Utsikten känns grandios och nedanför taknockarna ligger Spy Bar, Sturehof och »Svampen«. Platsen kommer snart att kallas »War room« eller »Situation room« av de som är där eftersom det känns som när presidenten sitter med sin general och drar upp stridslinjer från tornet med utsikt över slagfältet.

Här sätts en hel organisation upp på ett par dagar, med olika team och gruppledare. Det behövs en hemsida, hashtag, logga. Men framför allt: de behöver en trovärdig och kaxig berättelse om ett flygbolag för flyktingar. Hur var det med Hans Roslings ord: »transportöransvaret gäller inte flyktingar«. Stämmer det att flyktingar har full rätt att flyga?

Mentalt skifte eller feber?

Den 6 september funderar Refugee Air på två saker. Hur kan vi fastställa på plats i exempelvis Turkiet eller Libanon vilka som är riktiga flyktingar? Och hur kan vi flyga hit folk utan att bli skadeståndsansvariga eller dömda för trafficking eller smuggling? De frågar via Facebook efter folk »med en stor hjärna och ett stort hjärta« som kan ge gratis juridisk hjälp. Frågan når fram till Amin Parsa, som doktorerar i folkrätt vid juridiska fakulteten i Lund.

Han blir rasande.

De senaste dagarna har han varit kluven. Den nya solidariska energin är häftig. Men irritationen gnager. Visste folk inte om att det fanns flyktingar innan 3-årige Alan Kurdi? Upptäckte de först nu att människor dör på Medelhavet?

Under kvällen börjar han skriva på en debattartikel tillsammans med två vänner. Grundargumentet blir att Refugee Air inte gör något för att förändra gränsbevakningen, kontrollsystemen, sorteringen av »godkända flyktingar« – allt det som står i vägen för människors möjligheter att röra sig fritt. Tvärtom så blir Refugee Air en kopia, en förstärkning, av statens polisstyrka. »Vad ska Refugee Air göra om de stöter på någon som inte har tillräckligt starka flyktingskäl?«, frågar Amin Parsa. »Agerar de som polisen? Använder de samma deportationsmetoder? Säger de nej på samma sätt som Frontex, den svenska regeringen eller den ungerska regeringen? Svaret är ja, eftersom de inte vill göra sig skyldiga till trafficking eller smuggling. Så vad blir skillnaden mellan gränspolisen och Refugee Air, annat än att de ger samma process ett humanare ansikte?«

Refugee Air får tjäna som det perfekta exemplet på det som Amin Parsa och hans vänner nu döper till »hysterisk humanitarism«. Det som händer i början av september är inte ett skifte, som andra menar, utan en slags feber. När behovet av att hjälpa blir tillgodosett, när känslan av att vara involverad har blivit uppfylld, då kommer febern att lägga sig. Allt kommer återgå till det vanliga, och skälet är att reaktionerna i september handlar främst om ord som empati, sympati, skam och moral, medan de politiska kraven inte får riktning eller tyngd.

De tjafsar och formulerar om i debattartikeln. Stångas med olustkänslan av att svära i kyrkan. Är det rätt tid för dessa tankar? Ska de skriva under pseudonym? Förresten kommer väl ingen att publicera den. Amin Parsa somnar i vanmakt.

flyktig-valvilja-2-tidningen-republic.jpg

»Innan snön faller«

Tidigt på morgonen är det fullt av entreprenörer och studenter på Stureplan 15. De har knappt sovit de senaste dygnen. Men »War room« utmärks av energi, en känsla av ömsesidig respekt och blåbärste. Allas ögon på storbildsskärmen. Några har laptops i knät, beredda att snabbt skicka ut en kommentarer eller svara på frågor under sändningen. De räknar ner.

En av dem tänker att det är som en scen ur en amerikansk film och nu sitter de i partiledningsrummet precis innan valresultaten ska komma in. Ska man fortsätta den filmen så är det som nu händer tidernas storseger. I tröjor med ett stort #LETTHEMFLY-tryck intervjuas Susanne Najafi och Emad Zand i både SVT och TV4, men det är TV4-intervjun som så tydligt hör sin tid till: människor som mer eller mindre planerar att smuggla människor till Sverige hyllas.

– Det låter ju fantastiskt det här, det är väl bara att vrida på nyckeln och sätta fart?, säger en av programledarna.

– Ja, egentligen är det inte så svårt, säger Emad Zand.

– De personer som skapar en massa problem eller säger att det finns många problem har inte tittat på det här från ett holistiskt perspektiv. Flygbolagen tittar på sin del av ansvaret, UNHCR tittar på sin del av ansvaret, Migrationsverket kollar på sin del. Och när man är privatperson och entreprenör, då kan man ta ett steg tillbaka och säga, okej hur kan jag plocka upp den bästa kompetensen härifrån, härifrån och härifrån – han plockar med sina händer ur tre imaginära burkar – och sätta ihop det till en lösning, och lösningen är inte så komplicerad.

–Jag beundrar engagemanget, säger en av programledarna. – Men det finns ju en del hinder, till exempel transportörsansvaret.

– Men det gäller ju inte flyktingar, säger Susanne Najafi. Och nu vet hon vad hon pratar om. En jurist har ställt upp och gjort en analys som visar att det inte är människosmuggling om man utan vinstsyfte flyger flyktingar till en internationell flygplats som Arlanda och sedan lämnar flyktingarna i det som kallas »internationellt område« på flygplatsen – då har man inte hjälpt dem in i Sverige, eftersom Sverige juridiskt sett är några meter bort.

– Det är ett bra sätt att hjälpa till, säger den ena programledaren till sist och håller upp båda tummarna medan den andra utbrister: »Lycka till!«.

I soffan på Stureplan går gåshuden. Men det finns inte tid att fira. Inkorgarna fylls på med hundratals mejl från biståndsarbetare, piloter, folk som vill bidra med flygplan, människor från andra länder som vill starta sin egen »Refugee Air«. Det är, enligt en av dem på plats, som att Refugee Air »säger det som alla vill säga«.

Hundratals medier från hela världen hör av sig, och många återger det kaxiga löftet: »Ett första flyg som tar flyktingar till säkerhet kommer landa innan den första snön faller över Stockholm«. Under hösten kommer beräkningar visa att 830 miljoner människor har nåtts av Refugee Airs budskap.

Ingen av de som driver Refugee Air hade kunnat tro att något liknande någonsin skulle kunna hända i deras liv.

flyktig-valvilja-3-tidningen-republic.jpg

»Förlåt«

För flyktingaktivisten Mikael Leyi blev den 29 september kulmen på den legendariska månaden. Den snabbt ihopsatta galan »Hela Sverige skramlar« sändes av tio stora mediebolag och samlade in över 40 miljoner kronor.

– Här står några av Sveriges mest välkända artister inför hela svenska folket och håller i princip samma tal som vi har hållit på manifestationer i alla år för i bästa fall några tusen personer.

– De sa att det som hände var en skam för Sverige och EU. Det hölls brandtal för att man ska respektera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och dess artikel 14, som också är namnet på vår tidning. Folk samlade in otroligt mycket pengar. Jag var i chock.

Hela Sverige skramlar blev också toppen på Hans Roslings kultstatus. Han stoppade det fullsatta Globens jubel och applåder med en hyschande hand och öppningsorden »Det är liksom allvar va«. Han gjorde något ovanligt även med septembermått när han lyfte fram de syrier som har tagit sig till Sverige som historiens hjältar. »Det är modet hos de här människorna, de risker de har tagit, den beslutsamhet de har, som har gjort att vi till slut har fattat hur grymt det här kriget är, hur gräsligt det är.« Sedan bad Hans Rosling om ursäkt för de risker som den svenska regeringen har tvingat syrierna att ta för att komma hit. »Förlåt. Förlåt.«

»We have made change«

Den 31 januari 2014 släpper FN-organet UNRWA ett fotografi från Yarmouk utanför Syriens huvudstad Damaskus. Det ikoniska fotografiet kantas av söndersprängda byggnader och fylls av ett böljande hav av tiotusentals stillastående människor som köar till en av få matransoner som FN genom åren lyckats få in i Yarmouk – eftersom det som många andra områden belägras och svälts ut av den syriska regimen.

Detta fotografi är det första som idag syns på Refugee Airs hemsida. Den grådisiga ursprungsbilden har fått en varmare gul ton. Färgerna har förstärkts, blå tröjor och rosa slöjor lyser igenom. Över hela bilden löper rubriken »WE HAVE MADE CHANGE«. Undertill konstateras att 7500 personer ska flygas till Sverige. Men hur gick det då med Refugee Airs flyg, som skulle landa på Arlanda »innan den första snön faller«?

Den 28 oktober släpper Refugee Air ett pressmeddelande med rubriken »Vi välkomnar de första flyktingarna som har rest säkert med flyg till Sverige«. Refugee Air berättar att de är »extremt glada över att de europeiska länderna har agerat i denna fråga och infört hållbara processer för att möjliggöra säkra vägar in i EU för tusen och åter tusen flyktingar«. Pressmeddelandet fortsätter: »Denna jungfruflygning var en stor seger inte bara för vår sak, utan för alla initiativ som har tryckt på för säkra vägar för flyktingar. Vi menar att EU och särskilt Sverige har satt ett viktigt exempel.«

Mot slutet av det långa pressmeddelandet står det om flygningen som Refugee Air firar: »För tre veckor sedan gick de första 15 flyktingarna på ett flyg mot Sverige. Dessa var de första passagerarna inom det europeiska omfördelningsprogrammet som organiserades genom Frontex.«

Pressmeddelandet – som var svårt att tyda – fick ingen stor spridning, men under hösten och vintern fick många ändå höra slutet på framgångssagan.

»Hon är superentreprenören som tröttnade på att se döda barn spolas upp på Medelhavets stränder och fick flygbolagen att flyga flyktingar till Sverige. Ingenting är omöjligt för Susanne Najafi«, skriver tidningen Mama i november när de utser Najafi till »Årets Entreprenörmama«.

– Vi har i hög grad påverkat EU-ländernas inställning och agerande, vilket ökat flyktingarnas chanser till flygtransport, säger Najafi och Zand när de prisas som några av »Årets uppstickare« av »karriärsajten« och tidningen Shortcut. »Hur kommer ni gå vidare under 2016?«, undrar Shortcut. »Målet vi satte i början, att flyktingar ska få möjlighet att ta luftvägen till EU, har vi nu kunnat bocka av«, svarar Najafi och Zand. »Nu tittar vi framåt på lösningar kring återförening med familj, integration och yrkesmässig etablering.«

I februari publicerar tidningen Veckans affärer topplistor på olika »supertalanger«. Där listas Kami Montgarde, en av de som arbetade med Refugee Air.

Motiveringen: »Som kommunikationschef lyckades han verkligen. ›Let them fly‹ var plötsligt överallt och visst gjorde det skillnad. I dag har tusentals flyktingar kunnat sätta sig på planen.« Även Emad Zand hamnar på topplistan: »Efter att ha sålt familjeföretaget Avesina Healthcare för 200 miljoner ska han nu bli riskkapitalist för att inte bli uttråkad. Men innan dess hann han dra igång ett av förra årets mest omtalade projekt – Refugee Air.«

Stureplan igen

Det finns en del att reda ut. Vad blev det av septembersolidariteten? Stämmer det att Refugee Air, Sverige och EU har sett till att flyktingar har kunnat flyga till Sverige? Finns svaren på Stureplan?

Det knarrar i den gamla hissen på Birger Jarlsgatan, på väg till Emad Zands kontor. »Välkommen till ...«, Emad Zands mening fortsätts av en leende Susanne Najafi: »... Emads flådiga kontor«. Vi sätter oss i bekväma fåtöljer vid ändan av ett stort ovalt konferensbord i trä. Det har hunnit gå fem månader sedan de magiska dagarna när allt började ett stenkast bort i »War room«. Häromveckan fick Susanne Najafi sms som varnade henne för att ligister jagade folk de tyckte såg ut som flyktingar eller utlänningar, bara några kvarter från Stureplan.

– Och nu läser man om den avhumanisering av flyktingar som pågår, om den stora rädslan för att det är för många som kommer, om attacker mot asylboenden, och att Migrationsverket potentiellt ska skicka tillbaka hälften av de som har sökt asyl.

Utvecklingen gör att hon minns hotmejlen hon fick under hösten från folk som avskydde Refugee Air. Och så minns hon 1990-talet, då hennes pappas vän mördades av Lasermannen.

Känslan var en annan i september.

– Vi hade flera flyg redo, och datum fixat. Vi hade ordnat med försäkring, flygpersonal, mat på planet, snacks, allting, säger Emad Zand.

– Vi hade identifierat vilka som kunde flyga, alltså som undantas från transportöransvaret – det var inga problem, säger Susanne Najafi.

– Den tuffaste biten visade sig vara att få personen igenom passkontrollen i Turkiet eller Libanon, som inte ville riskera att förstöra någon relation med Sverige.

Vilka hade ni samtal med?

– Folk på absolut högsta regeringsnivå i Turkiet och Jordanien, säger Emad Zand.

– Vi har personliga relationer ända in i styret i båda länderna och i de diskussionerna var de extremt behjälpliga. Men när man hamnar på den typen av absolut högsta nivå så säger de också: vad säger Margot [Wallström] om detta, vad säger Stefan [Löfven] om detta?

Emad Zand och Susanne Najafi hävdar att de hade kunnat flyga människor till Sverige genom att kringgå passkontroller – om de hade velat. Men de menar att Refugee Airs syfte var att visa att det var möjligt för andra, som SAS, att låta en godkänd flykting gå på deras plan. Då behövde Refugee Airs flygresa vara sanktionerad från högsta ort. Att strunta i det och likt en pirat ändå flyga in flyktingar hade riskerat att göra politikerna på dåligt humör, så att de i värsta fall skulle stänga dörren till flyktingar än mer.

– För i slutändan, Sverige styrs ju av Sveriges regering, eller hur?, säger Emad Zand och skrattar till.

– Den lilla detaljen kan man inte komma undan.

Den 14 september, bara fyra dagar efter att Refugee Air lanserades, bjöds de in till ett möte hos civilminister Ardalan Shekarabi på Finansdepartementet. Han ville diskutera med olika aktörer hur de kunde samarbeta bättre »i migrationsrelaterade frågor«. En månad senare, på eftermiddagen den 13 oktober, kom Najafi och Zand till mötet för att entreprenöriellt utmana kommunernas överdrivna regelverk och rigida strukturer, men de blev själva hänförda över allt som kommunerna gör, och hur de behöver kämpa med de utmaningar som flyktingströmmen för med sig.

– Representanter från olika kommuner sa »Vi klarar det inte, vad ska vi göra?«, minns Emad Zand. Mötet väckte frågor.

– Är det rätt av oss att exponera den extremt humana och generösa svenska modellen på ett sätt som gör att Sverige också ska bli översköljt i framtiden, nu när inget annat land vill hjälpa till?

När var det ni gav upp idén om att köra ett eget flyg?

– Det var någon vecka efter civilministermötet. Vi stod inför valet: gör vi det här för att det ska vara en pr-gimmick eller kommer det att ha någon bestående nytta? säger Emad Zand.

– När vi väl märkte att det inte skulle ha någon bestående nytta, då gör vi det inte.

Det hindrade dock inte Refugee Air från att visa på framgångar.

flyktig-valvilja-4-tidningen-republic.jpg

Överenskommelsen

De som deltog i septembervågen av solidaritet är oförberedda på de flyktingrestriktiva beslut som nu kommer att vända utvecklingen totalt. Det börjar den 23 oktober, då regeringen och de borgerliga partierna offentliggör sin överenskommelse. Det mest ifrågasatta är att tillfälliga uppehållstillstånd ersätter permanenta som norm, och att det blir svårare att få hit sina familjemedlemmar. Med andra ord stänger riksdagen möjligheten för tiotusentals anhöriga till flyktingar – många av dem kvinnor och barn i flyktingläger eller Syrien – att kunna ta flyget till Sverige.

Fakta

Riksdagen väntas ta beslut i maj om en lag som gäller i tre år och är baserad på överenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga. Nybildade »Folkkampanjen för asylrätt« är en protest mot bland annat denna lag.

Överenskommelsen spänner över flera områden, allt från ett utökat Rut-avdrag till att Sverige »successivt« ska ta emot fler kvotflyktingar, från dagens 1 900 till 5 000 per år. När ökningen ska ske har inte beslutats. Framför allt Liberalerna och Centern drev kravet på fler kvotflyktingar redan innan Refugee Air lanserades. Refugee Air har å sin sida aldrig offentligt talat om kvotflyktingar, men det är dessa 5 000 kvotflyktingar som de lyfter fram på sin hemsida under rubriken »WE HAVE MADE CHANGE«.

– Om vi inte kan få SAS att flyga in själva och inte kan få regeringarna att säga okej till att vi själva flyger, då är det näst bästa att se till att kvotsystemet utökas, säger Emad Zand på sitt kontor på Birger Jarlsgatan.

– Och där gjorde vi jättemycket lobbying, säger Susanne Najafi

Hur gjorde ni det?

– Till exempel så var jag på Clinton Global Initiatitive-mötet i New York och träffade alla möjliga personer: världsbanksrepresentanter, svenska politiker, utländska politiker, säger Emad Zand.

Känner ni att ni genom lobbying var med och påverkade beslutet om kvotflyktingar?

– Helt ärligt, vem vet? Vi gjorde ett ärligt försök, jag vet inte om det var tack vare oss eller tack vare att Anna Kinberg Batra vaknade på rätt sida i sängen den morgonen. Den insynen har vi inte, säger Emad Zand.

– Man kan inte säga att det är tack vare oss. Många människor som vi pratade med fick i sin tur andra människor att prata om det, och andra människor har pratat om det oaktat om vi har pratat om det. UNHCR har velat ha det här i tio år kanske. Det är jättemånga som har kämpat för samma sak.

Att inte göra tillräckligt

I maj 2015 föreslår EU-kommissionen ett nytt system av omfördelning av flyktingar inom EU: Sverige och andra länder ska avlasta Grekland och Italien genom att ta emot några av »deras« flyktingar. Efter en snårig process ger EU:s medlemsländer den 14 september klartecken till att sätta igång systemet. 160 000 flyktingar ska omfördelas och Sverige lovar att ta emot 5 700 personer över två år, vilket Refugee Air avrundar till 2 500 per år när de lyfter fram resultatet av den långa EU-processen som sin framgång.

Fakta

28 oktober hade Stefan Löfven redan börjat kämpa för att flyga flyktingar bort från Sverige – för att minska trycket – till andra EU-länder. De borgerliga skriver under på detta i överenskommelsen den 23 oktober, fem dagar innan Refugee Airs pressmeddelande.

Den 9 oktober sätts EU:s omfördelning igång när ett polisflygplan eskorterar 19 eritreaner från Italien till Luleå. Refugee Air får inte siffran rätt, men det är samma flygning de skyltar med i sitt pressmeddelande den 28 oktober: »För tre veckor sedan gick de första 15 flyktingarna på ett flyg mot Sverige.«

Låt oss sammanfatta vad som har hänt: Refugee Air sa att de skulle flyga syrier från länder som Turkiet eller Jordanien till Sverige, så att de skulle slippa det farliga Medelhavet. Men det man lyfter som en framgång är alltså att EU har låtit flyga eritreaner från Italien till Sverige.

Budskapet som Refugee Air har spridit – att de har nått 830 miljoner människor och bidragit till att Sverige flyger in fler flyktingar på ett säkert sätt – ser Emad Zand och Susanne Najafi onekligen som en stor framgång. Ändå skaver känslan av att inte ha gjort tillräckligt. Emad Zand berättar att han ibland läser några av de många meddelanden som desperata flyktingar skickade till Refugee Air under hösten via sociala medier.

»I morgon går jag på en båt, jag kanske dör på vägen. Ska jag vänta på ert plan istället?« Så kunde det stå, berättar Emad Zand. Han försökte svara så gott han kunde. »Ta hand om dig. Vi försöker, men vänta inte på att vi ska kunna komma dit med våra plan och flyga ut er.«

flyktig-valvilja-5-tidningen-republic.jpg

Staten och flyktingen

– Jag trodde aldrig att Refugee Air skulle bli av, säger asylrättsjuristen Viktor Banke.

– När man ger sig in i internationell havsrätt eller lufträtt så är det så otroligt komplext.

Viktor Banke kände sig som den tråkiga juristen i september. Han gladdes åt det yrvakna engagemanget. Men samtidigt menar han att en del av initiativen riskerar att förflytta fokus från statens ansvar. Något han tycker är ännu viktigare idag när Sverige har ålagt inte bara flygbolag, utan även tåg- och bussbolag, att avgöra vem som ska få söka asyl i Sverige.

– Det är viktigt att gemene man kommer ihåg vad som bör vara myndighetsutövning. Asylprövning borde staten faktiskt sköta själv.

Samtidigt är situationen för Mellanösterns flyktingar värre idag än i september. I januari 2016 dog fem gånger fler flyktingar i Medelhavet än under samma månad 2015. Trots det kalla vattnet tar mängder med flyktingar den resväg som finns kvar när EU och dess nya samarbetspartners Turkiet och Nato alltmer desperat försöker täppa till gränserna (och därmed ofta tvingar migranter att ta farligare vägar). Vartefter våren och sommaren kommer väntas ännu många fler försöka ta sig till Europa.

Amin Parsa fick aldrig ihop någon debattartikel. Men han undrar fortfarande om inte september 2015 säger mer om vårt behov av att hjälpa än om flyktingarnas behov. Var det inte därför som flyktingen »upptäcktes«?

»Men flyktingen är inte till för oss att upptäcka, flyktingen är något vi har producerat«, resonerar Amin Parsa.

»Flyktingen är en konsekvens av våra konstruktioner: ›du är en medborgare, det här är en gräns, den måste vi bevaka, du måste ha ett pass, du behöver kontrolleras‹ – allt det som idag definierar vad en människa är, som godkänner vissa människor men inte andra.«

Amin Parsa vill inte vara cynisk. Solidaritetshandlingarna under hösten hade positiva delar, och idag är det ännu viktigare att omvandla välviljan till politisk handling. Den erfarne flyktingaktivisten Mikael Leyi håller med. Han menar att besluten som nu fattas utmanar våra demokratiska och humana grundvärderingar, och att det är viktigare än någonsin att stå upp för flyktingrätten.

– Alla som har engagerat sig är helt avgörande för att utgöra en kritisk massa, som kan visa i praktiken att politiken kan vara annorlunda.

I september, när ingen kunde föreställa sig att en busschaufför skulle tvingas agera gränsvakt, så kunde den offentliga debatten fortfarande handla om att skapa lagliga vägar till Sverige.

– Sveriges regering har under lång tid sagt att de inte kan fixa lagliga vägar, att det bara går att göra genom EU. Och det har alltid varit en lögn, säger Viktor Banke.

– Det står till exempel i utlänningslagen att man får bevilja humanitära visum. Regeringen kan höja flyktingkvoten när de vill. Det är möjligt att det är praktiskt väldigt svårt, men det är ju en annan sak än att man inte kan.

Med andra ord, påminner Banke, så finns det en aktör som kan flyga hit flyktingar på ett säkert och lagligt sätt – den svenska staten.

 

Som en del av överenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna i oktober tillsattes en utredning som ska undersöka möjligheten att skapa lagliga och säkra vägar för flyktingar till EU och Sverige. Kritiker menar att frågan är begravd, eftersom utredningen ska ta två år.