Hem till byn

Hem till byn

Småländska Grimslöv är platsen där Re:publics bildredaktör Alexander Mahmoud växte upp. här är sverigedemokraterna starka och när han åkte tillbaka under sommaren kom samtalen att handla om sverige idag, om datorspel, om barndomen. och om hur det är att anpassa sig till ett rasistiskt samhälle.

Text och bild: Alexander Mahmoud
Publicerad 28 oktober 2014    Uppdaterad 6 januari 2016

7 juni. Föreslår för redaktionen att göra ett reportage inför valet, i Alvesta/Grimslöv där jag växte upp. I ett skolval i Alvesta fick Sverigedemokraterna 57 procent 2010. Blandade känslor inför att göra ett till personligt reportage.

8 juni. Ringer mamma, säger att jag ska göra ett till reportage som är personligt. Hon suckar. Jag säger att det till stor del handlar om rasism.

– Jaha, i Alvesta?

– Ja.

– Flyktingförläggningen där? Det är väl ingen som gillar alla slöjor som går på bidrag.

Det gör så ont att höra.

15 juni. Kollar på SDU:s kampanjfilm »Salute to the European youth« som släpptes efter EU-valet. Gör det kanske varannan dag. Mår jävligt dåligt av den videon men kollar på den för jag får så sjukt många känslor.

20 juni. Vaknar upp i Stockholm på midsommarafton. Ringer brorsan och frågar vad han ska göra. Ingenting, säger han. Åker till Grimslöv, sitter i hans radhuslägenhet. Ovanpå bokhyllan ligger 50 limpor importcigg.

Jag ringer Danne, min gamla bästa vän. Frågar vad han gör ikväll. Han dricker öl och grillar kyckling hos en vän. Går dit, han har på sig en vit t-shirt med svenska flaggan. Innan jag och brorsan drar hör jag honom säga »ser ni inte vad som håller på att hända i det här landet? Jag röstar på SD för att det är det enda partiet som vill förändra.«

Innan jag går säger Danne att han har saknat mig som fan. Varför flyttade jag? Varför slutade jag höra av mig? Jag vill bara säga att ja jo, för att vi inte funkade ihop. Men jag ska spela dataspel med honom i veckan.

Vi drar till ett hus någon kilometer utanför Grimslöv. Badtunna, utebastu och typ 15 människor. De har precis grillat. Jag och brorsan kommer, jag står en bit bort och packar kameraväskan. De skriker »neger« till honom. Tre gånger den kvällen. Han är van. Det är hans namn.

Alla säger att jag sitter på höga hästar. Att jag är för fin för Grimslöv. Så jag börjar snapsa, rejält. Blir full. Sitter och pratar med nya och gamla människor.

hem-till-byn-2-tidningen-republic.jpg

Människor som jag hatar och människor som kanske hatar mig. De börjar prata om Sverigedemokraterna. Jag flikar in att jag gör ett reportage – yes – jag vågar. Börjar prata. Med Camilla. Anna. Killen i bastun som blir skitarg, rusar ut, skriker att han hatar alla blattar. Skriker att »Sverige går åt helvete. Jag tror Alvesta kommun är den värsta av dem alla. [...] Det är ganska korkat, dom får mer pengar än vad jag får när jag jobbar, en del utlänningar som kommer hit.«

Markus dök upp vid midnatt. Sa inget till någon, gick direkt till bastun. Ett par timmar senare snackar vi länge och dricker brännvin. Markus fick mig att överväga självmord när jag var elva år. Min systers son är elva år och jag tänker på hur han mår.

Det börjar bli sent. En kille på festen säger:

– Min syster ska kunna gå hem från krogen utan att behöva bli våldtagen.

– Jag är inte så jävla insatt, men SD vill att invandrarna inte ska komma hit och att de äldre ska ha det bättre. Det är de två kriterierna jag köper.

– Jag säger bara heil hitler och far åt helvete för jag är så jävla trött på det här. Jag orkar inte, så jävla illa är det. Du är inte pantad, Alex. Du vet det så jävla väl [...] att hela jävla Sverige är åt helvete.

Sen blir han arg på mig och går ut från bastun, mot badtunnan och brorsan och skriker samtidigt sieg heil. Spotify shufflar fram en Gyllene Tider-låt (»När vi två blir en«).

22 juni. Pratar med mamma, om varför hon uttryckte sig rasistiskt. Jag säger att hon inte får uttrycka sig så, för det gör rasister. Vi pratar länge.

Hon börjar gråta.

– Det är inte mitt fel att Peter varit arbetslös i sju år, när nyanlända får jobb efter tre månader.

Peter, min plastpappa, heter egentligen Piotr och kommer från en stolt stålarbetarfamilj i södra Polen.

Jag börjar också gråta.

– På jobbet pratar de om EU-valet, Alex, de pratar om invandrare och papperslösa och säger massa skit, och i slutet av varje samtal så säger de »men vi menar inte dig Darinka!«, och jag bara ler.

23 juni. Får en vänförfrågan av Markus på Facebook. Vet inte vad jag ska göra.

30 juni. Blir vän med Markus på Facebook.

1 juli. Ringer Danne sent. Alla mina uttal av bokstaven R försvinner. Jag säger att jag inte orkade höra av mig dagen efter midsommar. Imorgon ska vi spela datorspel. Han kommer ihåg allt vi gjorde när vi var små som jag har förträngt. Jag börjar tvivla på om det kommer att bli ett reportage eftersom jag inte verkar komma ihåg någonting. Alla mina vänner minns detaljerna som jag missar.

2 juli. När jag var tio testade jag att ignorera dem som kallade mig neger, de som fick mig att känna mig mindre värd, de som delade ut dagliga slag, sparkar och de som fick mig att tro att araber som jag faktiskt är mindre värda. Det funkade inte.

Jag kommer ihåg när jag, brorsan och pappa var på Vattenfestivalen och två skinheads gick fram till oss och bad oss åka hem. Eller nej, inte bad.

De började bråka med pappa. Han blev arg och slet ut den enes ögonbrynspiercing. Jag var sju och tänkte att han var så jääääävla cool.

När jag var sex och började skolan var två äldre killar på mig andra dagen. Jag satte mig vid ena killens smalben och tryckte ner honom mot marken.

Jag minns att första veckan i skolan trodde jag att jag var en apa. Klasskompisarna sa det. Det var första gången jag förstod att jag hade mörkare hud än andra. Jag fattade inte att mamma var vit och jag var mörk.

Ett minne som kommer upp: brorsan springer ut ur Skatelövsskolan, barfota, i regnet. Han är arg och gråter. Han tog ingen skit. Eller jo, han tog nog mer skit än jag. Och hade afro. Det var ju äckligt. Att hår krullar sig. Jag sa hela tiden till brorsan att han ser ut som Michael Jackson gjorde när han släppte sina första skivor. Att han är fin.

En gång satt han vid fönstret i sitt rum och ville hoppa ner. Han uttryckte sig på ett så annorlunda sätt än vad jag gjorde. Jag kunde fånga upp skiten vi tog, sen svälja det och använda det till min fördel, vara kreativ? För brorsan slutade det med att han kunde sitta vid fönstret i sitt rum och vilja hoppa ner.

Jag kommer ihåg Oskar, han som var blyg, men som efter sommaren kom tillbaka med Torshammare, järnkors och boots. Då var han självsäker.

hem-till-byn-1-tidningen-republic.jpg

11 juli. Åker tillbaka till Grimslöv. Ljuger för alla på jobbet att jag tar semester. Att jag ska ha det »gött i Grimman«, träffa familjen, kanske svinga förbi min pappas restaurang och äta »redig« husmanskost. Njuta av sommaren på landet.

Fakta

Grimslöv ligger mellan Växjö och Älmhult, Småland. Byn har cirka 600 invånare.

Ringer Danne igen. Säger att jag är här. Han bor nära affären, den affären som jag och min bror råkade elda lite på när vi var små. Brännmärket syns fortfarande till vänster om ingången.

Affären, jag knöt snören kring pet-flaskorna och pantade dem om och om igen, tills de kom på mig. På baksidan av affären blev jag hatad lite för många gånger. När jag var tio stod jag omringad av fem, sex killar. Någon spottade på mig, en annan delade ut en örfil. Jag stod i mitten och heilade. Jag minns inte om jag blev tvingad till det eller om jag gjorde det i tron att jag skulle passa in.

Danne bor i en stor fyra, betalar ganska mycket i hyra. Ett sovrum, ett vardagsrum med en sån där L-soffa, ett rum med två skrivbord och två datorer och hall. Jag snackar återigen om reportaget och om politik. Vi spelar NHL14. Jag är mycket bättre än han.

För tio år sedan satt vi väldigt mycket i hans källare och spelade. Spelade poker på verandan. Han var så jävla snäll. Men så fort någon annan var med var det hemskt. Jag kunde ta skit från alla andra.

13 juli. Knackar på hos Danne, inget svar. Jag tror han är inne, men kanske bakis? Eller så spelar han. Mitt emot bor Lisa. Hon öppnar direkt när jag knackar. Både jag och brorsan var kära i henne när vi var små. Hon har precis skaffat en katt, en fin svart skogskatt. Jag pratar om hur fin lägenheten är, hon pratar om att lägenheten lutar sju grader. Vi hänger ut genom ett vindsfönster och röker. Vi snackar om att hon vill därifrån, att hon vill ha jobb, att hon hatar politik och att hon hatar rasister. Hon jobbar på att plugga upp strecken och bli sjuksköterska.

Hennes kille kommer hem, Fredrik. Han var en stenhård raggare förut. Mycket hat under högstadiet. Nu vankar han fram i mjukisbyxor med rastafari-tryck.

Jag försöker prata om den tiden. Han skäms. Men vi pratar ändå.

– Det är ändå en helomvändning, Fredrik, när jag såg dig komma. Från raggare till Bob Marley-shorts.

– Haha ja, jag gillar fan så mycket bättre människan jag är idag, det finns inte samma hat inom mig.

– Vad för hat?

– Jag var i princip rasist, jag tyckte inte om invandrare, det är inget jag är stolt över idag. Jag gjorde det mycket för att passa in.

– Du behöver inte skämmas, jag var lite likadan. Ville passa in.

15 augusti. Jag har inte varit nere på en månad. Har tänkt mycket på Grimslöv, undvikit att tänka för mycket. Åker neråt. Pappa är alltid vaken. Pappa jobbar för mycket. Ringer honom sent för mycket.

17 augusti. Åker hem till brorsan. Han har köpt en sportbåt. Alla kallar honom kapten nu för att han har båt. På en typ finsk-snabb brytning. Bättre än neger i alla fall. Vi går och lägger oss. Jag kliar honom alltid lite, lite på ryggen och säger god natt och han säger alltid, halvt tystad av kudden: »mer«.

18 augusti. Brorsan och hans kompis spelar Counter-Strike. Jag installerar det på min dator och är med.

Fakta

Counter-Strike: Global Offensive är ett datorspel som släpptes 2012.

Nä, skoja, det är så klart redan installerat. Och jag är bättre än alla andra på det.

På kvällen åker jag till Danne. Vi spelar NHL igen. Vi pratar om skillnaderna mellan Stockholm och Grimslöv.

– Har du varit i Tensta?

– Ja.

– Hur är det?

– Ganska fint.

– Rinkeby då?

– Inte lika fint.

– De borde bara släppa en bomb över Rinkeby och få det överstökat.

– Varför då?

– De håller bara på med upplopp, bilbränder och sånt.

– Du tänker på Husby va?

– Ah ja. Vi får väl bomba båda.Han skämtar. Jag skrattar nervöst.

Vi snackar lite om förorter och om varför vi båda tycker att Stockholm suger (enligt mig för mycket folk, enligt honom för många invandrare). Vi går ner och röker en cigg. Jag testar att hålla upp kameran mot honom, men han går ur bild. Det här kommer ju fan aldrig gå.

19 augusti. Åker tillbaka till Stockholm för att göra ett frilansjobb. Jag bränner förbi en polskregistrerad lastbil och kommer på mig själv att tänka »polackjävel, du har säkert inte ens bromsar på den lastbilen.«

Peter, mammas kille, har fått jobb på min syrras restaurang. Jag märker på honom att han är mycket gladare.

20 augusti. Brorsan ringer, jag säger »kapten«, han skrattar. Han säger att jag har fått en jargong. Börjar känna att jag gillar Grimslöv. Att jag vill flytta dit.

21 augusti. Åker mot Grimslöv. 462,5 km. Känner att jag mår bra under resan ner. Har med mig lite sprit jag köpt från Tyskland, mest till Peter. Han ler, tar upp en vinbib och pekar.

– Jag har bara druckit det här på två veckor.Han är för upptagen med sitt jobb. Ligger jämte mamma i sängen. Hon pratar om sina arbetskamrater igen. Om att de pratar om att Grimslöv får fler och fler invandrare (är det här grejen – att två till fyra familjer har flyttat till en by med 600 invånare? Varför gör det ont? Är de ett problem? Hur känner de?).

Mamma berättar att ingen gillade henne när hon flyttade hit på 1970-talet. Hon säger att inget har förändrats, att allt är lika dåligt.

Jag somnar ganska sent i ett rum som inte rörts sen jag flyttade.

22 augusti. Åker med brorsan in till stan. Får ett par pilotglasögon. Ingen verkar festa ikväll. Brorsan börjar jobbet 04.48 imorgon. Jag åker till Danne, knackar flera gånger, plingar, knackar igen. Dörren är öppen, går in och börjar ropa. Han sitter halvnaken i datorrummet och hör mig inte för musiken. På skrivbordet står colaburkar, pizzakartonger, en ölbib. Vi spelar datorspel och hänger lite.

Kiosken stänger om fem minuter så vi måste gå och köpa snus. Danne skämtar om att jag inte kan gå själv dit nu när det är så mörkt, att jag ska bli nedslagen.

– Till och med i Grimslöv är det många invandrare nu ju.

– Hur många?

– Två, tre.

23 augusti. Jag åker till Danne. Jag frågar om han ska med på hemmafest.

– Vad ska jag göra där?

– Ha kul?

– Jag är inte som du. Jag kan inte vara social som du. Jag kan inte bara flytta till Stockholm som du.

Kommer ihåg när jag och Danne stod ute och rökte.

När jag frågade om han har någon dröm. Nej. Frågade om flickvän. Han orkade inte tänka på det, säger han. Jag drar till hemmafesten. En fint möblerad lägenhet med tio högtalare uppsatta längs vardagsrummets väggar. Markus är där och några fler. Kalle berättar att han slutat röka, inne på 13:e dagen. Hans pappa har fått KOL och Kalle får 5 000 om han slutar.

Fakta

Roger Bruhn är en skånsk Dirty South-rappare. Hans största hit är »Bäst i test« från 2004.

De sätter på en låt med Roger Bruhn. Arabajävlar, blatteblatteblattar, bögar. Skämten haglar typ varje kväll. »Han syns inte i mörkret för han är svart«. Jag bryr mig inte. Inte brorsan heller.

24 augusti. Jag vaknar sent. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth ska prata på Stortorget om 30 min. Hinner dit precis. Det är kanske 20 människor som lyssnar. Ingen jag känner är här. Bryr sig mina gamla vänner om att lyssna på politiker, att ta del av budgetar och debatter? När jag pratar politik så lyssnar ingen. De tänker att alla partier är skit, men att SD säger vad de tycker.

Kent Ekeroth pratar om invandringens tre stora problem. Ekonomi, kriminalitet och kultur. Han pratar om muslimer och om hur bra det kommer gå för SD i valet.

Om att det kostar att sanera platser där tiggare befunnit sig.

– Det är dags att vara realistiska. Mångkulturen har aldrig fungerat någonstans, någonsin i historien. Och det är för att man ska bo med dem man känner igen sig i, säger Kent Ekeroth.

31 augusti. Ringer brorsan när jag passerat 3G-skuggan på E4:an, någon mil från Jönköping. Älskar att köra förbi Jönköping på natten och se alla ljus. Tio minuter in i samtalet säger brorsan:

– Du vet, när du var här på midsommar, du sa att det inte var ok att bli kallad för neger till Markus. Jag går runt till alla och säger vad jag tycker nu. Tack som fan brorsan.

– Va bra. Får jag stanna bilen och bara spela in eller skriva ner så jag kommer ihåg?

– Amen VAFAN du behöver inte vara journalist hela tiden. Kan du inte bara vara min brorsa?

Sen bråkar vi, kommer inte ihåg vad vi säger.

hem-till-byn-2-tidningen-republic.jpg

1 september. När jag var här i Grimslöv förra veckan fanns inga valaffischer, inga tecken på att det är val som det är i Stockholm. Promenerar till kiosken och ser att flera affischer smällts upp. En för Centerpartiet. Två för sossarna. En för Moderaterna, en för Miljöpartiet. Fem för Sverigedemokraterna.

Går och köper snus hos Ingrid i kiosken. Jag började snusa när jag var 13 och fick tillåtelse att köpa där själv när jag blev 15, så mamma slapp gå dit en gång i veckan.

– Jaha, jag hoppas du röstar rätt nu i valet Alex.

– Vad är rätt?

– Allt förutom SD.

– Varför ska inte du rösta på SD?

– De har så fel. Alla som röstar på dem här har knappt sett en invandrare. Det är en attityd att rösta på dem.

3 september. Kalle och Elin. Så fina och härliga människor. Elin har jobbat extra inom hemtjänsten ett tag, men har precis börjat plugga till sjuksköterska.

Hon har pluggat klart för veckan, bara en omtenta på lördag morgon.

Kalle kommer hem från sitt arbete som montör. Jag har inte pratat politik med Kalle, bara lite med Elin. Elin visste inte vad hon skulle rösta på. Kalle använder ett sånt där superstarkt medel och tvättar av arbetet. Klär av sig till kalsongerna. Trär över en hoodie med SD:s logga på. Då behöver jag inte fråga vad han röstar på, tänker jag. Elin och Kalle bor i ett fint hus utanför Grimslöv.

hem-till-byn-3-tidningen-republic.jpg

Danne frågar om jag vill hänga med och hjälpa honom att köpa en laptop. Vi åker till McDonalds. Vi sitter nog där i två timmar. Jag dricker cola, Danne käkar nuggets, Jocke burgare. Pratar om Big brother och politik.

Överraskar brorsan på jobbet. Det känns som om han äger stället på något sätt. Skriker polska ord till polackerna, många bögskämt.

Han slutar 00.20 och ska åka och träffa en tjej. Jag får inte följa med.

4 september. Jag och mamma gör en valkompass. Hon blir Sverigedemokrat. Vi skrattar åt det.

5 september. Jag åker till Markus på kvällen. Vi sms:ar lite och han vill gärna att jag ska komma. Varför? Han är på fest. Sex grabbar och en tjej sitter och dricker öl. Smårolig stämning. Snackar om gamla vänner, vad jag gör här, om rattfylla. Om han som blev av med sitt körkort och en annan som körde in i en 70-skylt.

Jag och Markus sätter oss ute och snackar. Mitt minne är att Markus var den värsta möjliga så det är alltid jobbigt att snacka. Vi pratar om politik. Jag försöker hela tiden prata lokalt, men Markus vill gärna prata om allt möjligt.

hem-till-byn-4-tidningen-republic.jpg

Helt plötsligt säger han:

– Du är ju neger, jag är vit. Vi har växt upp ihop. Men vi kom alltid överens. Det kanske var lite nävar men vi kom alltid överens. Vi har alltid varit vänner.

Mitt hjärta börjar slå så jävla fort. Torr i munnen. Sväljer saliv. Jag säger, nja, de, va, hur, börjar stamma. Ännu torrare i munnen. Markus fortsätter prata, jag försöker prata om annat.

Han frågar vad jag ska rösta på. Jag säger gissa. Han säger att jag till stor del är sverigedemokrat. Får panik, måste in till festen.

7 september. Åker till Niklas och Markus som köpt ny gräsklippare. Mekar. Markus är helt oberörd. Jag upplevde festen i förrgår som en katastrof men Markus är ganska trevlig idag.

9 september. Jonathan ringer och frågar om jag vill komma hem till honom. Han har precis slutat jobba.

Jonathan och jag har känt varandra hela livet. Vi är oense om vem som var rädd för vem när vi sågs för första gången. Han har flyttat hem till föräldrarna igen, jag frågar inte varför.

Vi gör två intervjuer som är jättebra. Jonathan skäms över Grimslöv. Han skäms över föräldrarna som lär ungar hur man hanterar »främlingar«.

– Det är mycket bakåtsträvande i den byn. Dricka slagsmålsöl och köra raggarbil tycker de är det coolaste som finns. Och de röstar på SD som är Sveriges bakåtsträvarparti.

12 september. Brorsan står och klipper sina blommor utanför huset.

– Fan, de där borta i husnummer 2 snor mitt jävla tvättmedel, säger han.

– Vadå, invandrarna?

– Ja. Jag hade köpt ett XXL-pack. Halva är borta. Jävla tvättmedelstjuvar.

– Hur vet du att det är de?

– För tvättmedlet försvann när de kom.

Markus är också här. Han sitter och blandar rom och Fanta. Mer rom än Fanta. Solen börjar gå ner och någon vän kommer och sätter sig. Fler kommer hit.

– Hehe, kolla här Martin!

Han drar ner dragkedjan på luvtröjan och visar en vit t-shirt där det står »Ku Klux Klan. White Power«.

Jag sitter mest med. Jag hänger aldrig riktigt med i snacket om bilar, gjutplattor, gipsplattor, plåt, svets, svarv och konstgräs. Vid midnatt är det bara jag och brorsan kvar i radhuset. Vi hör en smäll, en bil, först vid uteplatsen. Sen framsidan. Vi går ut och kollar. Det luktar fyrverkerier och det sticker i ögonen. Någon har sprutat ner hela fasaden, uteplatsen, den lilla trappan, konstgräset, och coca-cola-paraplyet med en pulversläckare.

Brorsan blir arg.

13 september. Det tar lite tid att öppna när jag knackar på. Alla är lite bakfulla.

Brorsan och tre kompisar ställer sig i köket och börjar laga tacos.

Vi sätter oss i två bilar och kör runt, kör om, kör snabbt i Grimslöv. En av dem hämtar sin polerade gula cross och kör efter. Ut på en åker. Det regnar. Brorsan och resten står och väntar ivrigt på att få köra efter. Vi ser brorsan köra, snabbt, och slängas av crossen långt borta. Alla blir lite oroliga men han reser sig snabbt.

hem-till-byn-4-tidningen-republic.jpg

Åker till Danne. Jag hinner inte ta av mig skorna innan jag hör någon ropa »neger«.

De har skjutit fram fåtöljerna nära teven. Använder en sån där kattklösare som ställ för öl och datormus. De spelar online-casino och lyssnar på Ekot. Tändaren är borta så vi använder en brödrost för att tända ciggen.

Har ikväll blivit kallad neger för många gånger. Fått örfilar på »skoj«, svalt så jävla mycket att jag vill spy typ. Jag har hela tiden tänkt tesen att jag ska förgylla och halvromantisera Grimslöv men fy fan vad det här stället suger. Särskilt när det är ens gamla bästa kompis som kallar en saker och örfilar och driver och jävlas. Tänker att jag vill hem till Stockholm, men då tänker jag att jag har det bra som bor i en stad där jag kan välja vilka jag ska umgås med. Då börjar jag känna mig dålig också för att jag har privilegier som inte andra har. Att flera kompisar i Grimslöv säger att de är deprimerade, panka, skuldsatta, har ångest, inga drömmar, inga förhoppningar. Varför ska jag hit? Varför ska jag berätta en historia jag hatar?

Tänker att det är en grabbig stämning. Att tröskeln höjs för sånt.

Men.

DEN HÖJS JU BARA FÖR MIG. VARFÖR FÅR JAG SÅ JÄVLA MYCKET SKIT NÄR JAG INTE HAR GJORT NÅGOT.

VAFAN JAG ÄN GÖR SÅ MÅSTE NÅGON ALLTID KÄNNA ATT DEN MÅSTE VARA ÖVER MIG.

Sitter och gråter i bilen. Kl 01.53 känner att jag börjar bli sjuk. Varför säger jag inte ifrån? Varför gör jag ett reportage som inte kommer förändra någonting, någonstans?

Ringer till brorsan som halvsover.

– Jag vill bara säga att jag älskar dig. Jag tycker du är bra för att du tänker och du är sansad. Puss puss.

14 september. Åker till brorsan. Det vita pulvret som någon sprayade ner hans radhus med syns fortfarande. Mina knogar blir mer vita för varje knack på dörren.

Råkar väcka brorsan. Klockan är halv tre på dagen. Han lägger sig på mage i sängen.

– Klia...

Han ser precis ut som han gjorde när han var tolv. Jag är lite ledsen över att jag flyttade till Stockholm, att vi slutade umgås. Jag försöker tvinga honom att gå och rösta. Han vägrar. Säger att det inte spelar någon roll.

Går till Ingrid och köper snus igen.

– Jag förstår inte varför så många i Grimslöv röstar på SD, för dom enda invandrarna dom har växt upp med är du, din bror, Patrik och Jakob. Så jag undrar, vad är det ni har gjort egentligen, som gör att alla röstar på dem.

I Alvesta kommun blev Sverigedemokraterna andra största parti i riksdagsvalet med 21,6 procent av rösterna. Namnen i texten är utbytta.