Osynliggjorda greker i limbo

Osynliggjorda greker i limbo

De har gått ut skolan i Grekland, en del av dem är födda här. De hänger på samma ställen som andra greker och de delar samma bekymmer. De pratar, tänker, drömmer på grekiska. Men de lever i limbo, berövade sina grekiska medborgerliga rättigheter.

Text och bild: Socrates Baltagiannis
Publicerad 17 november 2016

Den grekiska staten vägrar erkänna ungefär 200 000 invånare som sina egna. Det handlar om personer som är uppvuxna och för det mesta födda i Grekland, men de är barn till invandrade föräldrar. Genom att inte ha ett grekiskt medborgarskap blir de här barnen helt enkelt »invandrare« i sitt eget land. Det skiljer sig från de flesta andra EU-länder där personer omedelbart blir medborgare vid födseln. Att ha migrantbakgrund i Grekland betyder att du inte har rätt att rösta eller bli vald. Eftersom du inte blir sedd som grekisk medborgare har du inga politiska rättigheter. Du behöver uppehållstillstånd för att bo lagligt i landet du föddes i, och du behöver leva ett liv med ständig risk att när som helst deporteras till ett land du aldrig har varit i. Det är några av problemen som Greklands osynliga generation står inför. I juni 2015 beslutade den grekiska regeringen om en lag som skulle åtgärda luckorna i lagstiftningen. Nu kunde ett grekiskt medborgarskap ges till en person med migrantbakgrund, som fötts eller gått i skolan i Grekland. Men den ökända grekiska byråkratin har bidragit till att denna lag än så länge inte har tillämpats.

Yasmin-Mohamed_01webb.jpg

»Vi ber om det uppenbara, inte något absurt«, berättar Yasmin Mohamed, som föddes i Grekland. »Vi vill ha ett erkännande av våra rättigheter som grekiska medborgare. Det är oacceptabelt att någon som har bott i det här landet i tjugo år fortfarande inte kan få ett medborgarskap, medan det tar fem år i andra EU-länder.«

osynliggjorda-greker-i-limbo-2-tidningen-republic.jpg

Sofia och Eirini Ukpebor, som båda föddes i Grekland, är studenter och basketspelare och ses som utlänningar i lagens ögon. Även om idrottare lyckas få ett »sportkort« går många talanger förlorade eftersom alla lag endast får ha ett fåtal »utländska« spelare. »Jag tog mitt sportkort när jag var 17–18 år. I två och ett halvt år satt jag bara på bänken. Jag har haft stort tålamod när det kommer till basket«, säger Sophia Ukpebor. »Jag känner inte till någon annan kultur bortom den grekiska, men samtidigt kan jag inte säga att jag känner mig grekisk«, fortsätter Sophia Ukpebor. »Eftersom jag har känslan av att de vill kasta ut mig, hur skulle jag då kunna känna mig som en del av det här landet?«

osynliggjorda-greker-i-limbo-3-tidningen-republic.jpg

»När jag var yngre var saker och ting bättre, det var lugnt och vackert. Människor i vårt bostadsområde var gästvänliga. Men den senaste tiden har det fötts en rädsla gentemot oss. De senaste fem åren är det en del problem med rasism, särskilt med högerextrema som har marscherat genom Aten. Ibland har det varit för farligt för migranter att gå ut om kvällarna. Hur som, i mitt dagliga liv möter jag ingen rasism, det är bara småsaker som jag klarar ut.« Det berättar Mohamed Belhedi, som kom till Aten när han var fem år gammal. »Bit för bit utvecklas ett stort hinder när du förstår att du inte har samma rättigheter som din granne. För mig blev det tyngre när jag blev vuxen.«

osynliggjorda-greker-i-limbo-4-tidningen-republic.jpg

»I skolan behandlar de andra ungdomarna mig bra, och de greker som jag känner uttrycker ingen rasism mot mig. Men mina föräldrar säger nu till oss att vara försiktiga. Särskilt när vi är ute sent, eftersom vi kan bli misshandlade av personer som inte vill ha oss här i Grekland«, säger Roxanna Juanta, som föddes i Grekland och studerar turism på Technological Educational Institute i Aten. »Personligen tycker jag att huvudproblemet är att ett barn med migrantbakgrund behöver förnya sitt uppehållstillståndskort varje år«, säger Roxanne Juanta. »När jag var yngre brukade jag tycka att det var jobbigt att de kallade mig kines, men nu är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit hittills.«

oynliggjorda-greker-i-limbo-5-tidningen-republic.jpg

»Enkelt uttryckt går det att säga att en statslös är ett vandrande spöke«, säger Katerina Barboia som själv är statslös, alltså inte medborgare i något land, trots att hon är född i Grekland. »Utan pass kan du inte studera på ett offentligt universitet, öppna ett bankkonto, hyra en lägenhet, ta körkort eller resa. Du kan inte ens flyga med ett inrikesflyg eftersom du varken har ett pass eller id-kort«, säger Katerina Barboia, som snart är 30 år gammal. »Jag studerade turism och musikvetenskap på en privat skola. Jag fick ett stipendium på Harvard-universitetet, men eftersom jag är en statslös person kunde jag inte åka dit«, berättar Katerina och fortsätter: »Det är svårt att se sina vänner och klasskamrater åka, och se deras drömmar gå i uppfyllelse medan jag måste stanna kvar här.«

osynliggjorda-greker-i-limbo-6-tidningen-republic.jpg

Luigi Juanta föddes i Grekland, men av familjeskäl, bland annat byråkratiska problem med grekiska myndigheter, bodde han i ungefär åtta år i Filippinerna med sina morföräldrar. »Innan jag reste till Filippinerna trodde jag att jag var från Grekland, men jag upptäckte det motsatta när jag såg att människor där hade samma hudfärg som jag och att det inte var några vita personer som bodde där«, berättar Luigi Juanta. »Jag såg aldrig Filippinerna som mitt hemland och längtade efter att åka tillbaka hem, till Grekland.«