Lunchlådor på farlig räls

Lunchlådor på farlig räls

I över tjugo år har ett gäng i byn La Patrona lagat grytor och bakat tortillas till passagerarna på godståget. I spåren av den farliga resan speglas inte bara samhällsförändringar i Latinamerika, utan också storpolitiska beslut.

Text: Fanny Wendt Höjer
Bild: Corinna von der Groeben

Det är år 1995. En tidig söndagsmorgon i den lilla byn La Patrona i den mexikanska delstaten Veracruz är systrarna Rosa och Bernanda Romero Vasquéz på väg hem från kvartersbutiken med familjens frukost. Deras promenad avbryts av det långa godståg som kör norrut genom byn. Inget konstigt, tåget har passerat här ett par gånger om dagen så länge systrarna kan minnas. Men idag ser de någonting som de aldrig sett förut: mellan tågets vagnar klättrar människor.

– Vi hade ingen aning om vilka de var, vart de skulle, varifrån de kom, berättar Bernanda Romero Vasquéz.

– De ropade att de var hungriga och bad om vårt bröd. Först stod vi stilla i chock, men när den sista vagnen åkte förbi kastade vi allt vi hade till dem.

CMYK(left)_julia_ramirez_rojas_(right)_guadelupe_gonzalez_herrera_las_patronas_con_post-4714.jpg

EN ANNAN SÖNDAGSMORGON, 22 år senare, rör Bernanda Romero Vasquéz i en enorm gryta med svarta bönor. För när systrarna berättade varför de kom tillbaka tomhänta den där morgonen 1995 bestämde sig familjen för att börja laga mat till de hungriga tågpassagerarna. De har fortfarande inte slutat. Sedan länge har dessutom flera andra kvinnor i kvarteret anslutit sig till den numera välkända gruppen som kallar sig Las Patronas.

Migranter från Centralamerika började klättra på godståget som löper från delstaten Chiapas i södra Mexiko hela vägen till norra gränsen någonstans i början på 90-talet.

– På 80-talet började det bli svårare och svårare att resa fritt över Mexikos båda gränser. I samband med att migrationspolitiken blev allt mer restriktiv började folk åka på godstågstaket, förklarar Brenda Valdés från forskningscentret Centro de Investigación y Docencia Económicas.

Du är hungrig och törstig och du vet att medlemmar i kriminella gäng när som helst kan kliva på.

SEDAN SNART 30 ÅR samarbetar USA och Mexiko om att förhindra migranter från Centralamerika att ta sig in och genom Mexiko utan dokument. I praktiken, menar många kritiker, ett sätt att förvandla hela Mexiko till en 300 mil lång gräns mellan USA och Centralamerika. När vanliga bilvägar började uppfattas som för riskfyllda blev det allt mer lockande att bestiga det godståg som löper genom La Patrona. Idag är fordonet ökänt som La Bestia, Besten, på grund av de tuffa villkor som råder uppe på metalltaket.

EN AV DE SOM alltför väl vet att tåget lever upp till sitt öknamn är 22-årige Erlindo Vareia Alvarez. Han lämnade sitt hem i Honduras för ungefär två månader sedan och åkte Besten från södra Mexiko till grannbyn här i Veracruz. Nu vilar han upp sig på Las Patronas tillfälliga migrantboende.

– Det finns stunder av glädje på Besten, säger Erlindo Vareia Alvarez medan han binder ihop vattenfyllda petflaskor inför utdelningen till eftermiddagtåget.

– Du känner att du är på väg mot USA, du kommer att kunna hjälpa din familj, det som alla vill. Men det är inte lätt. Du är hungrig och törstig och du vet att medlemmar i kriminella gäng när som helst kan kliva på, kräva dina pengar och göra hemska saker. Ibland kastar de bara av folk.

CMYKlas_patronas_con_post-4794.jpg

LIKSOM DE FLESTA centralamerikanska migranter som tar sig över Mexikos södra gräns drömmer Erlindo Vareia Alvarez om USA: en dollarbaserad lön och en våldsfri vardag. Den största migrantgruppen som tar sig till Mexiko kommer från den så kallade Norra Triangeln: Guatemala, El Salvador och Honduras, länder som har några av världens högsta mordfrekvenser. Men Erlindo Vareia Alvarez är en av allt färre som har lyckats ta sig ända till Veracruz med Besten. Norma, koordinator för Las Patronas och en annan syster i familjen Romero Vasquéz, berättar att ungefär 50 till 100 personer dagligen passerar på godståget.

– Det är mycket lugnare nuförtiden, säger hon och viker färdigt högen med tortillas som hör till dagens lunchpaket.

– Runt 2010–2011 var det minst 800 människor om dagen. Under de åren vilade vi inte!

Det är ingen slump. Sedan »Planen för den södra gränsen«, Plan Frontera Sur, initierades sommaren 2014 har antalet takresande migranter blivit betydligt färre. Planen är ett samarbete mellan USA och Mexiko som går ut på att minska migrationsflödet från Centralamerika över Mexikos södra gräns. År 2015 deporterades kring 180 000 centralamerikaner från Mexiko, 70 000 fler än året dessförinnan. Samma år minskade antalet deportationer av centralamerikaner från USA.

– Det är lite det spelet vi tvingas spela med den granne vi har i norr, säger forskaren Brenda Valdés.

– USA försöker skydda sin södra gräns genom att pressa den mexikanska regeringen till hårdare kontroller av sin södra gräns.

Plan Frontera Sur, som delfinansieras av USA, är det kanske tydligaste exemplet på detta. Och resultatet syns inte bara i deportationsstatistiken, utan också på Bestens allt tommare tak. Förutom fler poliser vid södra gränsen och fler migrationskontroller anställdes också ett privat säkerhetsföretag som ska hindra folk från att bestiga Besten. På flera ställen längs med rälsen byggdes också meterhöga cementpelare, tilltänkta att avskräcka folk från att hoppa på tåget just där: trillar du av och landar på en av dem är det nämligen stor risk att du dör. Vilket flera personer har gjort.

CMYKlas_patronas_con_post-4891.jpg

DEN HÄR SÖNDAGSMORGONEN har Norma Romero Vasquéz fått veta av ett migrantboende några timmar söderut att ett åttiotal personer reser på tågtaketet. Las Patronas och deras volontärer packar nästan hundra plastpåsar fulla med bönor, ris, tonfisk i burk, bröd och tortillas. När tågets tuta ljuder genom den fuktiga sommarluften springer de ned till rälsen med matpåsarna och de fyllda vattenflaskorna i högsta hugg. Bernanda Romero Vasquéz visar hur hon svingar påsarna mot tågresenärenas utsträckta händer, men hon höjer ett varnande finger till volontärerna.

– Sträck ut armen så långt ni kan, men vad ni än gör, gå inte för nära rälsen! uppmanar hon och berättar att en spansk journalist blev av med ett ben för ett par år sen.

Stämningen är munter, Las Patronas är väl förberedda. Mer än de behövt, ska det visa sig. När det långa tåget börjar rulla förbi syns nästan inga människor, varken på taket eller mellan vagnarna. Bara två sällskap visar sig: ett par väldigt unga tjejer varav en med ett blödande sår på kinden, och tre män mellan tågets sista vagnar.

– Migrationskontrollerna har blivit så strikta, berättar Norma Romero Vasquéz .

De tvingar av de flesta från tåget och skickar tillbaka dem som inte lyckas springa i väg.

– Plan Frontera Sur är bara ett hinder, som utsätter folk för stora risker. Pengar, vapen och allt annat kan resa lite hur som helst över gränsen. Men för människor gör man det bara svårare och svårare. Det är löjligt, som att stänga dörren, men lämna fönstren öppna.

Forskaren Brenda Valdés bekräftar Norma Romero Vasquézs tes.

Vi gör det vi skulle vilja att någon hade gjort för våra barn.

– Migration beror främst på villkoren i hemlandet och i destinationslandet. Fler människor kan deporteras med hårdare kontroller, men vi har inte sett att färre personer lämnar Centralamerika sedan Plan Frontera Sur.

CMYKguadelupe_gonzalez_herrera_las_patronas_con_post-4926.jpg

ISTÄLLET HITTAR FOLK nya vägar, på samma sätt som Besten var en ny lösning för tjugo år sedan.

– Migrationspolitiken blir striktare och folks rutter blir farligare – det är mönstret. Nu har det till exempel blivit vanligare att gå extrema sträckor under natten – ett försök att ta sig fram obemärkt, säger Brenda Valdés.

– Men det också farligt att vara osynlig, lägger hon till och syftar på de tusentals papperslösa migranter som varje år försvinner i Mexiko.

Så länge Besten är ett alternativ kan passagerarna i alla fall förvänta sig mat när tåget tuffar förbi det lilla samhället i Veracruz.

Systrarna Romero Vasquézs svägerska Maria Guadalupe Gonzales tyckte för 22 år sedan att familjen var lätt galen i sitt slaviska matlagande. Men sedan över 18 år är hon själv hängiven och har inga planer på att sluta.

– Jag bara ber till Gud att få ha kvar hälsan så länge som möjligt. Jag älskar vad vi håller på med! Vi är ju också mammor, vi gör det vi skulle vilja att någon gjorde för våra barn om de befann sig i samma situation.

CMYKmaria_antonia_(toña)_romero_vasquez_las_patronas_con_post-5189.jpg