Hur ska män vara feminister?

Hur ska män vara feminister?

Ett år efter att metoo-upprorets vittnesmål översvämmade Sverige är en fråga fortfarande vidöppen: Vad kan och bör män göra åt det patriarkala våldet? Re:public har sökt i historien efter organiserade feministiska män och frågat dem hur de lagt upp sitt arbete, vad vi kan lära av dem – och ifall man ens bör organisera män?

Text: Elina Pahnke
Bild: Carlos Zaya & Simon Eliasson
Publicerat den 2 nov 2018

Johan_Lilly_Gyberg.jpg

MÄN VILL GÄRNA TRO ATT DE KOMMIT PÅ DET SJÄLVA

Johan Lilly Gyberg, Mansvar. 1998–2006

När Mansvar startades i slutet av 1990-talet kom hatbrev fortfarande via post. »Är ni bögar eller fjollor?« undrade några. Men aktivisterna från den utomparlamentariska vänstern fick också oförtjänt mycket positiv uppmärksamhet, enligt Johan Lilly Gyberg som var med och startade gruppen.

– Vi var ett gäng män som ofta hängde på feministiska grejer. Så var det en tjej som sa att det kanske var dags att vi gjorde något eget och inte bara hänger på dem hela tiden. Det var en ögonöppnare.

Sedan gick det snabbt, männen i Mansvar behövde nästan bara säga att män också har ett ansvar att krossa patriarkatet för att bli inbjudna till tv, morgonsoffor, radio…

– Det bästa sättet att organisera män är att få dem att tro att de kommit på detta själva, säger Johan Lilly Gyberg skämtsamt.

Mansvar anordnade föreläsningar på universitetet, länsstyrelsen och på Kafé 44 i Stockholm om pornografi och mäns våld mot kvinnor. För att inte bli fartblinda använde de sig av en referensgrupp med anarkafeminister, stannade upp och frågade vad de skulle tacka ja till och om de var på rätt spår.

– Man kan inte bara sitta ett gäng män och tänka att man är påväg åt rätt håll automatiskt.

Och så tog de fram en antisexistisk festivalguide för män.

»Det är sommar och du glider runt och har det bra. Sjyssta band, bärs och hångel i tält och skogsbryn. Du vill gärna koppla bort den grå vardagen och njuta av ett välbehövligt break från skolan/jobbet och ett år av politiskt engagemang. OK, men det betyder inte att du ska lämna ditt medvetande hemma. Från och med nu ska du kombinera festandet med ett antisexistiskt ansvarstagande!«

– Det är lätt att glömma att sexuella trakasserier på festivaler var på agendan redan då. Här fanns dels uppmaningar om att hjälpa till att förhindra sexuella trakasserier, men också om att lyssna till kvinnor men trösta sig hos män, istället för att använda kvinnor som »känslomässiga soptunnor«.

NÄR DE INTE var på festivaler hade de en basgrupp, där männen pratade med varandra. Det var inget »gulligull« säger Johan Lilly Gyberg, utan en plats där de ifrågasatte varandra. En annan uppgift som de tog på sig var att prata med förövare. I den utomparlamentariska vänstern skedde, precis som överallt i samhället, övergrepp.

– När män i den här miljön har gjort något, övergrepp eller våld, har de bara portats. Så har den mannen gått någon annanstans och egentligen inte förändrats. Vi höll samtal med dem, gav texter som personen skulle läsa… det var en sådan roll vi fick. Vi tolererade inte övergrepp, men ville ändå att personen skulle förstå vad den hade gjort och be om ursäkt.

Mansvar fanns i ungefär åtta år. Sedan fick folk barn, flyttade och gruppen tynade bort. Idag tror Johan Lilly Gyberg att ett av de bästa sätten att hindra framtida förövare är att se till att det finns mer kunskap och beredskap i skolan. Och att försöka agera, inte bara ägna sig åt tyckande.

– Det klassiska är att män kan gå med en feministknapp och sedan ändå bete sig som ett svin. Det hjälper ju inget att bara tycka något. Det kommer alltid tillbaka till att man måste göra något.

Erik_Centerwall.jpg

NU KRÄVS ÄNNU MER SJÄLVREFLEKTION

Erik Centerwall, Befria mannen. 1971–tidigt 1980-tal

I RFSU:s korridor, tidigt 70-tal, går en kvinna förbi honom och frågar vad det är för fel på killar egentligen.

– Jag ska ta reda på det, svarar Erik Centerwall som snart ska komma att starta Sveriges första mansgrupp för jämställdhet.

Enligt Erik Centerwall fanns ingen plats för männen att prata av sig med andra män. På ungdomsmottagningarna ansåg barnmorskorna att männen var hänsynslösa, gjorde flickor gravida utan att ta ansvar.

– De mötte ju många såna killar, men om man går ut med ett sådant budskap demoniseras de. Det blir en självuppfyllande profetia.

På RFSU var han med och såg till att det fanns särskilda mottagningstider för killar.

– Så att de inte skulle springa in i tjejerna de varit taskiga mot…

Men Erik Centerwall ville göra mer.

NÄSTAN FEMTIO ÅR senare sitter han i sitt vardagsrum med Helena Hills avhandling om gruppen han startade framför sig. Med inspiration från Grupp 8 blev Befria mannen det första manliga svaret på hur det går att organisera män för jämställdhet. Namnet syftade på att lösgöra männen från maskulinitetens tvångströja.

– Min känsla var att jag inte ville leva i det här samhället som det såg ut. Jag tyckte att den tävlingsinriktade maskuliniteten var jobbig och började tänka igenom de här patriarkala tendenserna. På den tiden låg mycket fokus på far och son-relationen, säger han.

Fäderna svek familjerna. Samtidigt kom kvinnorna ut i arbetslivet. Erik Centerwall var inte den enda som förstod vikten av att ifrågasätta mansrollen. Tillsammans med andra som kände att manligheten skavde började han anordna mansläger. De första besökarna var några frivilliga entusiaster. Senare breddades det till utbildningar för olika yrkesgrupper, inom allt från sjukvården till det militära.

– Det var mycket prat och övningar. Till exempel flätor, som det hette, man samlade ihop sig till en enda kokande hop för att känna på närheten till andra män. Det var ångestladdat för många som aldrig vågat komma nära andra män. Också i samtalen var man olika personlig, många försökte hålla masken, vara fin pojke.

Efteråt var männen euforiska, minns han. De fick en kick av själva miljön, sättet de pratade med varandra på.

– Vi förlöste de här skamkänslorna, gjorde dem friare att vara bra killar.

Syftet med Befria mannen var att skapa mer jämställda män.

MEN KRITIKEN LÄT inte vänta på sig. Från psykologer fick de kritik för att uppmuntra fäder att vara hemma, eftersom mammor ansågs gynna barnets utveckling. Och år 1979 åkte Jan Guillou till ett av lägren i Stockholms skärgård och skrev en betraktelse i tidningen Folket i Bild som skulle komma att kasta skugga över hela rörelsen.

– Han myntade begreppet velourmannen. Han tyckte att det vi höll på med var bögigt. Då skapades den stora rädslan, män var rädda att förlora sin maskulinitet.

Erik Centerwall blev förbannad. Plötsligt började delar av rörelsen istället ägna sig åt att försöka bevisa mannens särart, något som också återkommer idag, i form av till exempel Alexander Bards mansläger – som går ut på att förstärka manligheten. Men Befria mannen försvann inte utan gick så småningom över till att bli mansjouren, där män kunde bilda grupper för att diskutera sina problem. Erik Centerwall var också med och startade manscentrum, en professionell rådgivning för män. Det ynglade av sig och finns fortfarande på många platser i Sverige.

– När man är 75 år kan man tänka att man kunde gjort mycket annorlunda. Idag hade jag nog varit mer militant, mer aktivistisk och tagit debatten med folk. Idag krävs en ny mansrörelse, tycker Erik Centerwall.

– Ingenting är klart. Just nu är det fantastiskt, med metoo-rörelsen. Men det kräver ännu mer självreflektion.

När han blickar tillbaka på åren som har gått sedan de där första manslägren på 70-talet ser han hur Befria mannen blev startskottet på en större förståelse för hur det går att organisera män för jämställdhet.

– Jag tror att vi, genom samtal, artiklar och lägren gav ett godkännande till att man kan vara annorlunda som man. Att vi sa att det var okej.

Peter_Breife_.jpg

METOO-UPPRORET TREDUBBLADE MEDLEMSKAPET

Peter Breife, MÄN, 1993–pågående

En kvinna har varit ute med sina väninnor. Mobilen är av. Hon är sen, tycker hennes man, och när hon kommer hem slår han henne. Vad ska hon göra? Ringa polisen, lämna hemmet, vara i ett annat rum?

Det är ett av flera scenarion som målas upp när kvinnojouren Terrafem i samarbete med MÄN besöker en folkhögskola i Angered. MÄN grundades framför allt för att engagera män mot mäns våld mot kvinnor, men alla har möjlighet att gå med i organisationen. Sedan 1993 har de arbetat för att bryta destruktiva maskulinitetsnormer.

IDAG ÄR DE en av de mest välkända plattformarna för män som vill engagera sig i jämställdhetsfrågor. Kansliet i Stockholm har ett tjugotal anställda och de har lokalgrupper över hela landet. Efter höstens metooupprop sköt medlemsantalet i höjden. I Göteborg, där Peter Breife är aktiv, tredubblades antalet medlemmar på ett år. Själv hade han kanske aldrig sökt sig hit om han inte hade fått tinnitus under sin karriär som musiker på 80-talet. Han skolade om sig till psykolog, började intressera sig för olika aspekter av faderskap. För tio år sedan blev han aktiv i MÄNs pappaprojekt. Fyra hörn-övningen med kvinnan som kommer hem sent ingår i det projekt Peter Breife är med och arbetar fram till sfi-klasser. Under en halvdag delas männen och kvinnorna upp för sig för att senare diskutera i helgrupp.

– Det handlar om att de själva får vara aktiva. Ibland har de olika uppfattningar, då får man upptäcka det. Det blir en träning inför hur man skulle tänka om det skulle hända i verkliga livet – vad tycker jag? Vad tycker andra? Hur kan man agera för att stoppa mäns våld mot kvinnor?

DET ÄR ETT SÄTT att nå ut med MÄN till fler än de som söker sig till organisationen. Ett annat är deras grundskolebesök. Annars är de som söker sig hit ofta personer som redan har påbörjat arbetet med att rannsaka sig själva och ifrågasätta mansrollen.

– De som söker sig till MÄN är redan inne på rätt spår, säger Peter Breife.

– Men de behöver fångas upp i alla fall. För att nå dem som vi inte når måste vi börja med att nå dem vi når. För att förändra en attityd i samhället är det viktigt att visa att vi som vill någonting annat finns.

181001-piteupproret07.JPG

DET ÄR OK ATT TA STÄLLNING MOT VÅLD MOT KVINNOR

Hans Hansson, Piteåuppropet. 2004–2009

»Björnen får fem–tio gånger så stor uppmärksamhet som alla mördade och misshandlade kvinnor. På insändarsidorna syns få, om ens några, upprörda insändare över vad det manliga släktet åstadkommer«.

Det var när trebarnsmamman Mari Larsson yxmördades av sin ex-sambo i Piteå 2004 samtidigt som en person blev dödad av en björn som Hans Hansson började skämmas över sin tystnad kring mäns våld mot kvinnor.

– Den här tjejen jobbade på Åhléns, man visste vem hon var, man hade handlat av henne. Men gnistan kom ur upptäckten att det var så tyst från ett mansperspektiv. Jag ville väcka både mig själv och andra män och visa att det här accepterar vi inte.

HANS HANSSON SKREV en insändare i lokaltidningen, ett frö som växte till den rörelse som kallades Piteåuppropet och som skulle uppmärksammas i medier över hela Europa. Men att det blev så stort var lite av en slump. Samma dag som Hans Hanssons insändare publicerades sprang han in i sin vän, prästen Peder Jonsson, på gymmet. De började prata om att något måste göras. Sedan rusade han in i en annan vän vid kulturhuset Krokodil, komikern Ronny Eriksson, som med ett »jajamen« sa att det var dags att sluta upp. Slutligen kontaktade Hans Hansson en tredje bekant, före detta hockeyproffset Lars Lindgren.

– Vi var fyra killar som hade väldigt stora nätverk. Dessutom var Piteåtidningen med på banan direkt. Det hade oerhört stor betydelse för genomslaget.

Deras idé var tydlig. De skulle samla in pengar till kvinnojouren så att den kunde gå runt ekonomiskt och växa under en femårsperiod. Två miljoner kronor var målet, hälften skulle de själva samla in och hälften skulle komma från kommunen. Samtidigt skulle de arbeta med attitydpåverkan – få folk att ta våldet på allvar.

De lyckades. Frågan kom upp på agendan. De fick med kommunens hjälp in 1,7 miljoner kronor – en lokal bank bidrog med det sista. Så hur gick det till?

– En sak vi gjorde omedelbart var att dra igång en nationell konferens med riksorganisationer och bra föreläsare. Efteråt bildades nästan femtio nätverk runt om i landet. Vi skapade olika intressegrupper. För bostadsområden, pensionärer, fackföreningar…

Var och en i nätverken fick själva jobba fram aktiviteter som de trodde skulle väcka engagemang i deras världar. Pensionärsgruppen hade samtalskvällar och egna föreläsare, de samarbetade med kyrkan dit äldre män med ett våldsamt riskbeteende kunde söka hjälp anonymt. Bostadsgruppen delade ut flygblad och uppmanade folk att komma med idéer. En idé var att ta fram skyltar som skulle synas i stadsbilden. »Den man älskar aktar man«, blev resultatet. Skyltarna gick att se på gator, i korsningar och andra platser i offentligheten.

– De finns fortfarande kvar här i Piteå. En fackförening lade fram mäns våld mot kvinnor som en fast punkt som togs upp på alla deras möten.

– Vår strategi var aldrig att Piteåuppropet skulle vara en förening. Vi skulle vara ett nätverk som arbetade oss in i befintliga strukturer och vi skulle köra järnet i fem år, istället för att starta en förening som långsamt dör ut när engagemanget svalnar. Kvinnojouren fick pengarna de behövde för en femårsperiod.

Idag har kvinnojouren lagt ner. Istället erbjuds skyddat boende via kommunen. Och Hans Hansson, han har sina egna små mansgrupper. En heter Gubbröra. Där pratar han med andra män om existentiella frågor och mansfrågor, som han kallar det. Om han skulle ge ett råd till den som vill organisera män så är det att aldrig utge sig för att vara expert.

– Vi fick väldigt mycket frågor på varför våldet såg ut som det gjorde. Vi sa som det var, att vi var engagerade i det här och vi brann för det – men vi var aldrig några experter. Det var också det som var roligt för oss, att vi fick vara entusiastiska amatörer.

IDAG TROR HAN inte att italienska och franska tidningar hade kommit och intervjuat honom om han startade samma rörelse. Tidsandan var en annan då. Få män hade engagerat sig i frågan om våldet mot kvinnor innan. Men han tror att det går att starta liknande rörelser, med lika stor genomslagskraft. Framför allt i städer som är av Piteås storlek, där det går att ta sig in i alla befintliga strukturer. Större städer behöver kanske andra strategier, menar han. Men i sin hemstad ser han hur uppropet fortfarande ger ringar på vattnet.

– Det blev okej för män att ta ställning mot våld som utövas mot kvinnor. Det var ett genombrott, åtminstone här i stan. Jag tror att det betydde mycket för många kvinnor.