"Det enda de pratar om är rädslan för polisen"

"Det enda de pratar om är rädslan för polisen"

ID-kontroller på stan, stormningar av borgerliga vigslar och påringningar till BUP har ökat i pilotkommunen Malmö. Allt är en del av Reva – ett nytt nationellt projekt vars syfte är att utvisa fler papperslösa. Och de nya metoderna ger resultat. Skåneregionen har ökat utvisningarna med 25 procent.

Text: Linda Stark
Bild: Johan Bävman
Publicerad 17 december 2012    Uppdaterad 5 mars 2014 och 8 mars 2018

14 AUGUSTI 2012. Det är fortfarande ljust ute när Ahmed, 18 år, går hem från veckans fotbollsträning tillsammans med sin 17-årige kompis och inneboende Samir. I bostadshusets trappuppgång vid Sevedsplan där killarna bor står två män och väntar på dem. Männen identifierar sig som poliser och ber killarna att legitimera sig.

I över ett år har killarna hållit sig gömda för att slippa tvingas tillbaks till Italien där de enligt Dublinförordningen ska söka asyl. Om några veckor har de varit gömda tillräckligt länge för att förordningen slutar att gälla. Då får de istället söka asyl i Sverige. Det är vad killarna lever för. Men gränspolisen har hunnit före.

Under tiden som polisen ringer några samtal ställer sig Ahmed vid fönstret. Plötsligt ser han en annan kompis, som också lever gömd, komma gående mot Ahmeds port. Vännen tittar upp mot lägenheten och vinkar. Så försiktigt som han bara kan, skakar Ahmed på huvudet. Kompisen hejdar sig mitt i steget. Deras blickar möts, sedan vänder kompisen på klacken och går snabbt därifrån. Det blir sista gången de ser varandra.

Polisen för båda ungdomarna till häktet men Samir släpps efter fyra timmar med hänvisning till hans låga ålder. Ahmed tillbringar drygt två veckor på Migrationsverkets förvar i Åstorp. Den 11 september utvisas han till Italien i ett specialchartrat plan. Åtta dagar senare är det Samirs tur att göra samma resa.

Att leva som papperslös i Malmö har fram tills för ett år sen inte varit förenat med akut fara. Föräldrar har i stor utsträckning vågat lämna sina barn på förskola och ungdomar har gått till skolan utan att de har behövt vara rädda för att polisen ska vänta på dem utanför. Papperslösa ungdomar har kunnat idrotta på sin fritid och kunnat röra sig ganska fritt i staden.

01paperslosa_oresund.jpg

Så ser vardagen till stor del fortfarande ut för gömda människor i till exempel Stockholm och Göteborg. Men i Malmö har situationen radikalt förändrats. Och det kommer den snart att göra i resten av landet. Orsaken stavas Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – och är ett samarbetsprojekt mellan gränspolisen, Migrationsverket och kriminalvården. Projektet, som delfinansieras av Europeiska återvändandefonden, initierades av Migrationsverket 2010 och sjösattes 2011 med Malmö som pilotkommun. Gränspolisens mål i projektet är att, som det kallas på byråkratisvenska, verkställa fler personer som har gått under jorden efter att ha fått ett utvisningsbeslut av Migrationsverket – oavsett om de är minderåriga eller ej. Syftet med Revaprojektet är alltså att gränspolisen ska kraftsamla och fokusera ännu mer än tidigare på att söka efter dessa människor och se till att de förs ut från Sverige.

Kvinnan som leder gränspolisens arbete i Skåne heter Kristina Hallander Spångberg.

Hon tar emot nere i polishusets foajé och slussar sedan vidare genom låsta dörrar, upp för trappor och genom korridorer tills vi kommit fram till ett av husets konferensrum där intervjun ska hållas. Här basar hon över drygt 65 poliser och tjänstemän som sedan 2011 förändrat en stor del av sina arbetsrutiner för att nå Revas mål. Och utfallet har, enligt Hallander Spångberg, varit framgångsrikt. Sedan Reva startade har gränspolisen i Skåne verkställt 25 procent fler ärenden av Migrationsverkets utvisningsbesked jämfört med 2010, innan projektet var igång. Och det görs inga undantag för barn och ungdomar. Kristina Hallander Spångberg tror att den ökningen kommer att hålla i sig under 2012.

− Vi har jobbat hårt med att hitta alternativa administrativa arbetssätt. Tillsammans med Migrationsverket har vi kortat handläggningstiderna och effektiviserat flera arbetsmoment. På så sätt kan vi exempelvis undvika att ett ärendes handläggningstid förlängs längre än nödvändigt. Vi har också börjat kommunicera tydligare med kriminalvården och Migrationsverket.

De nya arbetsmetoderna är nu i färd med att implementeras på övriga gränspolisenheter och på Migrationsverket. Projektet ska avslutas i juni 2014 och då är det tänkt att alla ska jobba efter de nya rutinerna som utarbetats i Malmö. Att så många fler utvisningar verkställs skulle bero på att gränspolisen trappat upp sitt spaningsarbete för att hitta gömda och papperslösa vill inte Kristina Hallander-Spångberg kännas vid – i ett första skede.

– Det arbete gränspolisen utför ute på fältet så att säga, själva underrättelsearbetet, det arbetet har inte förändrats på grund av Reva.

Lekplatsen utanför Barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen i Malmö är i färd med att renoveras. I september blev kliniken föremål för en rad artiklar i svenska medier när en femtonårig afghansk pojke lades in akut då att han hade sytt ihop sin egen mun efter Migrationsverkets utvisningsbeslut med hänvisning till Dublinförordningen.

Johan_bavman_12paperslosa_AnnetteCromwell_tidningen_republic.jpg

Pojken heter Ali och Annette Cromwell är hans god man. Hennes röst sviktar i telefonen när hon nu berättar om natten då personal från Alis transitboende ringde och sa på vilket sätt Ali hade skadat sig själv.

– Förfärad. Alldeles förfärad blev jag när jag hörde vad som hade hänt. Att sy ihop sin egen mun. Samtidigt, att få veta att man ska skickas tillbaka till ett ställe där man vid upprepade tillfällen blivit utsatt för brutalitet och sexuella övergrepp, hur ska en pojke kunna ta in en sådan sak?

Det är inte sista gången som Ali skadar sig själv. När Migrationsverket slår fast sitt utvisningsbesked trots Alis självskadebeteende bestämmer sig Annette Cromwell för att gå till medierna med hans ärende. En reporter på Sveriges radios Ekotredaktion får ta del av Alis handlingar och efter det ändrar sig Migrationsverket. Myndigheten bortser från Dublinförordningen och prövar Alis asylskäl. Han och Annette Cromwell väntar fortfarande på Migrationsverkets beslut.

− Får Ali stanna vet jag att beslutet att blanda in media var rätt. Samtidigt är jag kluven. Både inför att ha exponerat Ali på det här viset men också inför att Alis fall inte på något vis är unikt. Massor av barn tillbringar flera år på flykt. Under resans gång blir många utnyttjade på de mest vidriga sätt.

– Alis fall fick uppmärksamhet tack vare media men bakom honom står många barn som varit med om liknande händelser.

När Ali låg inlagd på Bup var Annette Cromwell i kontakt med gränspolisen flera gånger för att höra om det var något mer hon kunde göra för att stoppa dem att omhänderta Ali.

Johan_bavman_08paperslosa_KenjiroSatoBUP_tidningen_republic.jpg

– Till slut tröttnade polismannen som jag var i kontakt med på mig. Han sa att jag skulle sluta kämpa för Ali för att de skulle hämta och utvisa honom oavsett vad jag gjorde. Jag blev så fruktansvärt upprörd och sa till honom: Du hänvisar hela tiden till ditt uppdrag men jag har också ett uppdrag. Som god man måste jag göra allt som står i min makt för den här pojken. Jag är den förälder som han inte har. Och jag känner att jag måste göra detta som medmänniska.

Kenjiro Sato är frustrerad. Som psykolog på Teamet för krigs- och tortyrskadade, som ligger vägg i vägg med Barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen, är många av hans patienter barn och ungdomar som gått under jorden efter att Migrationsverket beslutat att utvisa dem med hänvisning till Dublinförordningen.

− Vi kan inte längre utföra vårt arbete på ett tillfredsställande sätt. Ungdomarna som kommer hit är inte längre mottagliga för stödsamtal och behandling. Det enda de pratar om, om och om igen, är rädslan för gränspolisen.

Johan_bavman13paperslosa_SaraWahlinBUP_tidningen_republic.jpg

I ett av teamets mötesrum står åtta röda stolar i en ring. Här brukar Kenjiro Sato och samordnare Sara Wåhlin hålla kvällsmöten med killarna. Sedan en tid tillbaka deltar allt färre i samtalsterapin.

– De vågar inte längre komma hit. De är rädda för att civila poliser väntar på dem utanför mottagningen, säger Sara Wåhlin.

Under den tid som de har arbetat med killarna har de vunnit deras förtroende. De började tala om de övergrepp som de varit med om och sett i deras hemländer och under flykten till Europa. Under det senaste året har något förändrats, menar Kenjiro Sato. Enligt honom vågar killarna inte längre delta i några fritidsaktiviteter. Många har slutat gå till skolan av rädsla för att polisen ska gripa dem längs vägen.

Patienterna som får hjälp på Teamet för krigs- och tortyrskadade lider av PTSD, posttraumatiska stresssymptom. Det betyder att de har svårt att minnas saker, att koncentrera sig, att sova och äta. De har svårt att få sin vardag att fungera på grund av övergrepp som de har blivit utsatta för tidigare i livet. Kenjiro Sato förklarar att personalens arbete förutsätter att patienterna hittar en slags oas, en trygg plats dit de vet att de kan återkomma till efter att ha arbetat med sina traumaupplevelser.

– Vi är duktiga på trauman. Men i och med gränspolisens upptrappning av att hitta ungdomar och vuxna som gömmer sig kan vi inte utföra vårt jobb. Dessa barn och ungdomar upplever inte trygghet någonstans längre. Jag menar att p:et i PTSD nu har bytts ut, från post till pågående. Polisens intensiva jakt på dessa ungdomar gör att de befinner sig i ett pågående trauma.

Johan_bavman_07paperslosa_sodervarn_tidningen_republic.jpg

12 JANUARI, 2012. Rafiq står och väntar på bussen på Södervärn när polisen plötsligt dyker upp, går fram till honom och ber honom att identifiera sig. Han får inget svar på frågan varför de vill att han ska visa legitimation. Istället grips han och förs till förvaret i Åstorp. 

Rafiq tillbringar drygt en månad på förvaret, sedan får han veta att gränspolisen ska utvisa honom till Afghanistans huvudstad Kabul. Detta trots att Rafiq har berättat att han kommer från en ort i centrala Afghanistan. Han har aldrig varit i Kabul. Han känner ingen i mångmiljonhuvudstaden. Polisen lämnar Rafiq på flygplatsen med vetskapen om att han inte har någonstans att ta vägen och fast den har lovat honom att hjälpa till med boende. Rafiq tvingas på flykt igen. Idag lever han som papperslös i Iran.

Johan_bavman_06paperslosa_SaraWahlinBUP_tidningen_republic.jpg

Samtalsterapin med ungdomarna brukar avslutas med en aktivitet. Det kan vara ett pass på mottagningens gym eller en fotbollsmatch på någon av stadens utomhusplaner. Biljard på ett av svenska kyrkans församlingshem är också uppskattat. Efter senaste aktivitetskvällen undrar Sara Wåhlin om ungdomarna kommer att våga delta.

– Vi såg att polisen satt och väntade i sina polisbilar en bit bort från kyrkan. Ungdomarna valde då att följa med oss tillbaka till mottagningen och ta en annan väg hem.

Såväl Sara Wåhlin och Kenjiro Sato som teamets enhetschef Marie-Louise Lundberg upplever att gränspolisen i större utsträckning än tidigare ringer och hör sig för om ungdomar som är efterlysta befinner sig på mottagningen eller på akuten.

Gränspolischefen Kristina Hallander Spångberg trasslar in sig i omständliga resonemang och glömmer flera gånger vad det är hon ska svara på under vår andra intervju. Samtidigt som hon säger att gränspolisen använder sig av samma operativa metoder som tidigare för att hitta gömda och papperslösa, kan hon inte avfärda uppgifterna från personalen på Teamet för krigs- och tortyrskadade.

– Vi har fått mer tid till spaningsarbetet genom att vi har effektiviserat andra arbetsuppgifter. Så visst, då blir det fler påringningar till olika enheter som exempelvis Bup, fler husrannsakningar och arbetsplatskontroller och fler tips.

Hon tror också att Operation Alfred bidrar till att fler så kallade inre utlänningskontroller görs på stan, tåg och bussar.

− Den »vanliga« polisen har också möjlighet att göra inre utlänningskontroller. Vi hinner med spaningsarbetet mer än tidigare i och med Reva, kort sagt.

Inre utlänningskontroller betyder att polisen har möjlighet att göra id-kontroller på människor som den misstänker är i Sverige utan lagliga papper. Hur polisen rent praktiskt går tillväga med dessa kontroller i en stad som Malmö, där var tredje invånare har en annan bakgrund än etnisk svensk, har Kristina Hallander Spångberg också svårt att svara på.

Kan polisen rent lagligt kräva att det görs en id-kontroll baserat på utseende?

− Nej, så klart inte. Vi gör en samlad bedömning av flera faktorer. Var personen befinner sig, vad han eller hon har för slags klädsel, om de har något bagage med sig, om de ser ut som att de är i Malmö för första gången.

Det låter ändå som att ni måste begå många misstag genom den här metoden?

− Tyvärr gör vi det ibland. Och det kan jag bara beklaga. Jag har förståelse för att man blir provocerad när polisen gör ett sådant misstag.

Johan_bavman11paperslosa_radhuset_tidningen_republic.jpg

Skånska dagstidningar har rapporterat om hur gränspolisen satt i system att storma borgerliga vigslar i jakten på personer som avvikit efter ett utvisningsbeslut. Uppmärksamheten i medierna medförde att tjänstemän på Migrationsverket kritiserade metoden. Kristina Hallander Spångberg menar att gränspolisen inte kan bry sig om vad enskilda tjänstemän anser om deras arbetsmetoder.

– Vi har ett uppdrag. Det är att verkställa utvisningsbeslut tagna av domstol och Migrationsverket. Om vi får uppgifter om att det finns efterlysta personer på en viss plats är det vår arbetsuppgift att omhänderta dem. Vad Migrationsverket anser får stå för dem.

Revaprojektet stämmer väl överens med den politiska hållning som regeringen – tillsammans med Miljöpartiet – antagit när det gäller papperslösa och gömda. Överenskommelsen som gjordes mellan regeringen och Miljöpartiet 2011 har i media till stor del handlat om att förbättra rätten till vård för papperslösa. I avtalet står också att »återvändandet för dem som fått avslag på sin asylansökan ska ske med humanitet och värdighet.« Samtidigt lägger nästa mening grunden för en fortsättning av Reva: »... Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta«.

Medan regeringen och Miljöpartiet fortfarande förhandlar om hur vården för papperslösa ska utformas har överenskommelsens andra del – som rör hur utvisningarna av gömda och papperslösa ska effektiviseras – redan gett resultat. Frågan är ifall papperslösa kommer att våga gå till skolan eller utnyttja den vård som Miljöpartiet sagt sig kämpa för. Särskilt med tanke på att det inte finns några lagar som reglerar var gränspolisen får och inte får leta efter efterlysta människor. Kristina Hallander Spångberg menar att det är ett missförstånd att det skulle finnas så kallade fredade platser. Allt beror på de omständigheter som gäller för just det specifika ärendet.

– Förskolor och skolor brukar vi generellt inte gå in i eftersom vi resonerar som så att det inte är barnen i sig som medverkat till att gå under jorden. Detsamma gäller Bup och de ungdomar som är inlagda på mottagningen. Gränspolisen gör ju inga medicinska bedömningar.

Johan_bavman_09paperslosa_BUP_tidningen_republic.jpg

Men det stämmer inte. I åtminstone ett fall har ungdomar omhändertagits som har befunnit sig på permission från Bup.

– Jo, men i det fallet som jag känner till ansåg vi att om man är på permission så kan man också resa.

Gör inte du en medicinsk bedömning genom det uttalandet? Den personen är ju fortfarande en patient på Bup?

– Vi gjorde den bedömningen i det enskilda fallet, att den personen var möjlig att transportera.

Fast då gör ni ju en medicinsk bedömning?

– Det var en slutsats vi drog i det specifika fallet. Jag har inte mer att säga om det ärendet.

Ska polisen spana utanför förskolan? Ska den ringa Bup och Teamet för krigs- och tortyrskadade för att förhöra sig om efterlysta ungdomar befinner sig där? Är det okej att omhänderta en person mitt under fredagsbönen? När intervjufrågorna berör de moraliska aspekterna av gränspolisens arbete blir svaren från Kristina Hallander Spångberg korta.

– Vi har uppnått våra höga siffror utan att vi har slirat på var den moraliska gränsen går. Det är jag övertygad om.

Hon fortsätter:

– Vi kan tycka en sak. Men vi måste utföra vårt uppdrag. Vi lever i en rättsstat. Om vi skulle följa våra känslor så anser jag att vi är ute på en farlig väg. För vems känsla ska i så fall avgöra? Känner vi att vi är missnöjda med besluten får vi visa det på något annat sätt. Hur då? – Vi kan ju rösta, som alla andra i samhället.

Johan_bavman05paperslosa_stadsbiblioteket_tidningen_republic.jpg

5 OKTOBER 2012. Muhammed, 17 år, pluggar på Malmö stadsbibliotek. Som de flesta andra studenter sitter han vid ett av de små, fyrkantiga borden längs med fönstret med utsikt över Slottsparken. Han har precis tagit en paus och scannar av de senaste händelserna på Facebook när två män kommer fram till honom. De ber honom att uppge sitt namn och visa identifikationshandlingar. Männen uppger att de är från gränspolisen. Där, framför alla andra besökare, ber de Muhammed att resa sig, vrider upp hans ena arm bakom ryggen på honom och för honom till förvaret. Natten innan Muhammed ska utvisas skär han sig så illa i handlederna att han tas in på Barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen i Malmö. Under ytterligare tre tillfällen till den här hösten blir Muhammed inlagd på Bup på grund av sina självmordsförsök. Sista gången Muhammed blir utskriven går han under jorden. I dag lever han i en annan del av landet.

Johan_bavman_03paperslosa_ali_tidningen_republic.jpg

Idén till det här reportaget fick vi efter att vi hört talas om att polisen i Malmö börjat arbeta med nya metoder. Vi bad journalisten Linda Stark rota reda på hur gränspolisen arbetar för att hitta papperslösa. Först genom hennes arbete fick vi reda på hur gränspolisen i Skåne just nu sätter tonen för resten av landet. Ahmed, Rafiq och Muhammed heter egentligen något annat. Deras historier har kontrollerats genom vittnesuppgifter och polisrapporter.