"Det vore konstigt att inte ha klimatångest"

"Det vore konstigt att inte ha klimatångest"

De ser korallrev dö. samhällen försvinna i havet och den globala uppvärmningen skapa flyktingar och krig, men när vi frågar sex av Sveriges ledande klimatforskare vad som ger dem ångest pekar de på oss: människornas oförmåga att stanna, tänka, ta ansvar och förändra.

Text: Redaktionen
Bild: Moa Karlberg
Publicerad 2 mars 2015    Uppdaterad 8 april 2015 och 8 mars 2018

Klimatforskarna_annika_tidningen-republic.jpg

Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI, docent vid KTH

– Jag går på massor av möten och konferenser där det finns massor av goda exempel på folk som gör saker och tänker saker och föreslår saker – men utsläppen fortsätter att öka. Det är ju det som har betydelse. Inte vad vi tänker att vi ska göra, utan vad vi faktiskt gör.  Det känns lite läskigt just nu. IPCC, FN:s klimatpanel, sa ju i sin sista rapport att det fortfarande finns en möjlighet att minska utsläppen och inte hamna över två grader, men vad händer om vi inte tar den chansen och gör ett seriöst försök? Vad händer i våra huvuden om vi måste konstatera att det inte gick? Det finns en risk att vi reagerar med pessimism. Att vi tänker mer egoistiskt: »Var kan jag och min familj bo om hundra år? Hur kan Sverige klara sig i en värld där havsnivåhöjningar gör att sårbara samhällen kollapsar?«. Ett samhälle som faller samman vad gäller solidaritet med andra, det vore en tråkig utveckling.

Vi forskare får inte betalt för att kommunicera våra känslor, det passar sig inte att vara aktivist. Å andra sidan kan man ifrågasätta forskarrollen inför den situation vi befinner oss i. Vid det här laget vore det jättekonstigt om man inte hade klimatångest, väldigt konstigt. Om man inte vågar uttrycka sin oro kan man fråga sig om man tar sitt ansvar, tycker jag. 

Väldigt många människor i vårt land har det ju väldigt bra. Om inte vi kan göra något, vem ska då göra det? Jag tycker att man har ett ansvar att läsa på, fundera på vad man kan göra, och göra det man kan. Hur ska man annars kunna se sina barnbarn i ögonen? »Jag visste allt men gjorde inget för jag orkade inte.«

Klimatforskarna_deliang1_tidningen-republic.jpg

Deliang Chen, professor i fysikalisk meteorologi vid Göteborgs Universitet

– Vattenståndsförändringen är skrämmande att tänka på. Även om vi når klimatmålen så kommer vattennivån att stiga. Kärnkraftverk som ligger nära havet kan drabbas. De flesta storstäderna ligger nära vatten och är viktiga för transporter, ekonomier och industrier. En halvmeters höjning gör mycket, det blir översvämningar och erosion. Mitt värsta scenario är extremhändelser, som ofta har större påverkan på samhällen än medeltemperaturhöjningar. Man ser allt fler såna.

Jag är ändå lite hoppfull. Det har gått så långt att man känner att något måste göras. Jag var i Kina nyligen, och där är det så fruktansvärd luftkvalitet att andra saker, som ekonomisk utveckling, inte hjälper. Det har fungerat som en väckarklocka för många. Det har gått så långt att det inte bara handlar om nästa generation, utan om nuvarande. 

I västvärlden finns en dubbelmoral, vi kritiserar andra men gör inte så mycket själva. Jag har i stort sett slutat köra bil. En enda bil har inte så stor betydelse, men det är ändå moraliskt och etiskt viktigt att man själv gör något åt de problem man pratar om. 

I Sverige skyller vi ofta på politiker, men det är upp till oss medborgare. Vi lever i en demokrati – om vi sätter mer press så kommer politikerna inte att gå emot folket. Någon måste gå före.

Klimatforskarna_kerstin1_tidningen-republic.jpg


Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi vid Göteborgs Universitet

– Vad är problemet här? Vi har mycket kunskap, det är inte det som saknas för att ta beslut. Vad är det då som är så svårt? Är det att vi lever under dilemmat av »allmänningens förbannelse«, där man ger upp för att man tror att den egna insatsen inte gör någon nytta i sammanhanget? 

Vi har både en temperaturökning och en havsförsurning att vänta. Korallrev, både tropiska och djupvattenkoraller, försvinner. Haven kan inte räddas med konstgjorda processer utan måste klara sig själva. Det kommer att ta ett par hundra år innan de går tillbaka till normaltillståndet. 

Jag har själv inga barnbarn än, men jag har barn. Den generation jag tillhör kommer inte att uppleva den jobbiga perioden, men jag tänker ofta på vad framtida generationer kommer att utsättas för. Det kommer att bli stora folkomflyttningar, förmodligen krig och elände i spåren av klimatförändringar. På globala miljöproblem följer ekonomiska frågor, och frågor som har med arbete, utrikespolitik och säkerhetspolitik att göra. Miljöfrågan är den absolut viktigaste frågan för mänskligheten, för den har så många fler konsekvenser. Trots detta är miljöpolitiken ett andra klassens politikområde. Det känns inget vidare, och jag har svårt att hitta en väg ut. 

I Sverige finns en brist på personer som vågar gå före och ta initiativ. Politiker har tragglat i många år och inte lyckats komma så långt alls. Kanske är det näringslivet vi får hoppas på. Om några stora, multinationella företag går före så kan de med några få starka ledare få igenom beslut som på ett dramatiskt sätt kan påverka resten av marknaden. Det kan bli en snöboll som kommer i rullning.

Klimatforskarna_ulf2_tidningen-republic.jpg

Ulf Molau, professor i växtekologi vid Göteborgs Universitet

– Vi har redan passerat gränsen för när system påverkas, främst tropiska korallrev och hela Arktis. I ett så känsligt system som Arktis är det att betrakta som förändringar som inte går att skruva tillbaka. Det krävs en ny istid för att det ska återställas, och det lär vi inte se inom överskådlig tid.  Kusterosioner ökar, som mest försvinner 30 meter kust om året ut i havet. Permafrosten smälter och hus tippar över, hela bosättningar får överges. Permafrosten som har hållit ihop strandbäddarna försvinner, det blir mer öppet vatten, mer vågaktivitet och mer fartygstrafik i Nordostpassagen i och med att havet blir varmare och isarna smälter. Det har väldiga konsekvenser för allt möjligt: jakt och fiske i hela Arktis, renskötsel i Sverige, säljakt hos inuiterna – traditionella ekonomier och levnadssätt undergrävs. Här måste vi alltså anpassa oss till en förändrad verklighet.

Tvågradersmålet är inte bra det heller, en höjning på två grader är inte jämnt utbredd utan betyder fyra grader i Arktis och det är en katastrof.

Vi ser redan tendenser till fler miljöflyktingar. Trycket som olika befolkningsgrupper utsätts för har rent fysiska orsaker i ökande torka och ökande svältproblem.

Alltså, jag har ju sett det här på nära håll, följt detta under mina 25 år i Arktis, så jag är väldigt oroad.

Klimatforskarna_mattias1_tidningen-republic.jpg

Mattias Höjer, professor i miljö- och framtidsstudier vid KTH

– Vi får de politiker vi förtjänar. Inget parti skulle vinna på att driva klimatfrågor på allvar. Vi röstar nu på att fortsätta som det är. Vi bygger ett samhälle där jobben och skolan kommer först – och sist kommer de långsiktiga frågorna. Man säger jobb, skola och välfärd, men berättar inte vad man inte prioriterar.

Det är otroligt deprimerande att invandringsfrågan får utrymme som något sorts ödesfråga. Och då att vi skulle ta emot för många människor i Sverige. Då finns det för lite engagemang på andra håll. Det skulle vara fantastiskt om vi hade ett sånt engagemang kring klimatfrågorna. Ska vi, eller ska vi inte, satsa på att ha kvar det här livet i hundra år?

Vi har väldigt starka försvarsmekanismer. Jag sköter mig inte heller, det är inte andra människor jag pratar om utan mig själv. I mitt jobb reser jag jättemycket – jag tror jag reser väldigt mycket mer än en medelmänniska i världen. Jag kan tycka att jag har varit ett dåligt föredöme för mina barn.

Jag tror att det spelar en viss roll att flyga mindre. Inte att man låter bli just den flygresan, men det handlar om en förändring av vad som är det normala i samhället. Ju fler som tänker så, desto fler tänker sig för. Det handlar om att normalisera ett hållbart beteende.

Jag tycker att man ska engagera sig i föreningar och partier, och köra de här frågorna i sina partier. Tvinga politiker att ta ställning. Få politiker att svara på hur de beslut och den budget som de lägger är hållbara i ett femtioårsperspektiv.

Klimatforskarna_claudia01_tidningen-republic.jpg


Claudia Ituarte Lima, forskare i internationell rätt vid Stockholm Resilience Center

– Någon sa att en pessimist är en välinformerad optimist. Jag vill verkligen vara välinformerad, men jag vill fortsätta vara optimist. Jag tror att vi skulle kunna gå bortom att lämna allt till regeringar och internationella organisationer, och se potentialen i agerande på flera nivåer, inklusive småskalighet, individer, du och jag. Jag sätter stort hopp till att vi agerar tillsammans och till nya sätt att kommunicera, som vi inte kunde göra tidigare. Kreativitet ligger i vår natur, vi behöver bara koordinera vår energi. Samhälls- och naturvetenskap behöver förenas, och vi behöver sätta klimatförändringar i relation till mänskliga rättigheter.

Vi ser fler satsningar på biologisk mångfald i Europa, och ett mer socialt fokus i Latinamerika. Jag tycker att vi inte ska vara så eurocentriska. Om vi förstår olika typer av kulturer och juridiska system får vi bättre förutsättningar att bemöta sociala och ekologiska utmaningar. Titta på vad som faktiskt händer i Latinamerika och Asien, vad människorna där gör tillsammans för att ta sig an sina lokala utmaningar. Låt oss inspireras av olika perspektiv. Det finns mycket pessimism och apati där ute, men det värsta är om människor känner hopplöshet.

Vi inspirerades till den här artikeln av det australiska projektet Scared scientists, där fotografen Nick Bowers har porträtterat forskare i sitt hemland.