Ensam och inlåst

Ensam och inlåst

Särskilda ungdomshem är den sista utposten, dit unga svenskar tas in för tvångsvård när alla andra möjligheter uttömts. Men under 2010-talet har de låsta ungdomshemmen fått ett nytt användningsområdet: här hamnar de ensamkommande flyktingbarn som myndigheterna och politiker inte orkar ta hand om.

Text: Anna Fröjd
Bild: Alexander Mahmoud
Publicerad 18 februari 2015    Uppdaterad 10 mars 2015 och 8 mars 2018

HVB-hem, Hem för vård eller boende, regleras av socialtjänstlagen. 2014 fanns 427 hem med tillstånd att ta emot ensam-kommande. Många av dem drivs i privat regi.

Det är sista fredagen på påsklovet 2012 och Ali Arabzadeh vaknar tidigt, förväntansfull och ivrig. Tillsammans med de andra ungdomarna på det kommunala hvb-hemmet Bonvena i Hedemora ska han på utflykt till Gävle. Han har sagt till fotbollslaget att han inte kan komma på eftermiddagens match och står redan med den röda dunjackan på sig i hallen och väntar.

Jag ser döden framför mina ögon. Jag känner att jag kommer säkert dö här för de kommer inte flytta mig härifrån
— Ali Arabzadeh

Men resan ställs in. Ett par av de andra killarna ligger fortfarande och sover och vill inte längre med. Föreståndaren Rolf Rönnberg har bestämt att de nu är för få för att åka och när personalen säger att det inte finns något att göra tappar Ali Arabzadeh tålamodet. Han kastar av sig jackan och stormar in på föreståndaren Rolf Rönnbergs kontor, välter en stol mot föreståndaren och ställer ett ultimatum. Om sju dagar vill han vara ute härifrån, han vill inte bo på Bonvena. När två i personalen tar honom under armarna för att släpa honom ut från kontoret känner han fötterna lyfta från golvet och börjar sparka. Ett bord välter och en ur personalen träffas över handen av hans vevande fötter.

Han är bara 15 år, men har redan överlevt mer än de flesta. Hoten från talibaner i Afghanistan, förtrycket i Iran, och 44 timmar gömd i det trånga utrymmet mellan två bakhjul under en tung lastbil med pansarvagnar på väg från Grekland till Italien. Men det är här, på ett boende i Hedemora, han tror att han ska dö.

ensam-och-inlast_08_tidningen-republic.jpg

– Jag kände mig som en bunden hund som skällde och skällde men det var ingen som brydde sig om mig, ingen som kom och klappade på mig, berättar Ali Arabzadeh drygt två och ett halvt år senare.

I ett år hade Ali Arabzadeh bott på Bonvena och vantrivsel, vanmakt och hot från en annan på hvb-hemmet gjorde honom allt mer deprimerad och frustrerad. Engagerad skolpersonal hade redan påtalat sin oro för Ali Arabzadehs mående för boendet och under flera månader hade han sagt till sin gode man, till socialsekreteraren och till personalen på boendet att han ville flytta därifrån. Men ingen gick honom till mötes trots att placeringen på hvb-hemmet, enligt lag, ska bygga på frivillighet.


Några timmar efter att Ali Arabzadeh blivit utsläpad från Rolf Rönnbergs kontor sitter han där igen för att prata om morgonens händelser. Det gör också, förutom föreståndaren, en socialsekreterare och Ali Arabzadehs gode man, vars enda uppgift är att företräda hans intressen. En persisk tolk är med på telefon eftersom ingen i rummet talar något av Ali Arabzadehs språk. Återigen försöker han förklara att han mår dåligt, att han hotas av en annan kille på boendet på grund av sin religion, och att han inget hellre vill än att få bo i ett familjehem. Om inget händer kommer han att skada sig själv. Men Ali Arabzadeh känner att ingen tror på honom.

– Jag ser döden framför mina ögon. Jag känner att jag kommer säkert dö här för de kommer inte flytta mig härifrån.

ensam-och-inlast_02_tidningen-republic.jpg

I affekt rusar han mot köket. Tar sats för att rycka i den låsta knivlådan som bara personalen har nyckel till, han vill visa att han menar allvar. Men idag är lådan inte låst. Det kraftfulla rycket får knivarna att flyga ut över golvet och Ali Arabzadeh får tag på en stor tandad brödkniv och en mindre grönsakskniv. Den stora kniven höjer han över huvudet för att sticka sig själv i magen. Han hinner föreställa sig hur kniven kommer sticka ut ur ryggen på honom innan en i personalen får tag i hans arm och får kniven ur hans hand. Med den mindre kniven skär han sig över vänster bröst innan han springer mot kontoret. För Rolf Rönnberg kommer pojkens reaktion som en chock och av rädsla har han låst inifrån. När Ali Arabzadeh inte får upp dörren springer han istället ut ur huset, rundar den grönmålade knuten och genom kontorsfönstret visar han det blödande bröstet för att de där inne ska kunna se hans frustration.

Ali Arabzadeh vet inte att hans agerande kommer att leda till placering på en låst institution för tvångsvård. Det beror på att han inte vet att många av landets kommuner överanvänder möjligheten att få »besvärliga« flyktingbarns självbestämmanderätt satt ur spel.

De så kallade särskilda ungdomshemmen är den sista utposten för ungdomar som har svår beteendeproblematik eller som hamnat i kriminalitet eller missbruk. Tvångsvård på låst avdelning ska användas först när alla öppna behandlingsalternativ testats, och när det egna beteendet bedöms vara en allvarlig risk för personens hälsa och utveckling.

Men de senaste åren har en parallell praktik vuxit fram. Låsta ungdomshem har kommit att bli en avstjälpningsplats för en del av de ensamkommande flyktingbarn som Socialtjänsten inte hittar öppna placeringsalternativ till. Unga, utan allvarlig beteendeproblematik och utan att ha begått något allvarligt brott, frihetsberövas – ett av de starkaste ingripanden som staten kan göra mot enskilda.

Uppfattningen att vissa ensamkommande flyktingbarn särbehandlas negativt är spridd inom Sis

Detta har skapat en växande frustration inom Statens institutionsstyrelse, Sis, den myndighet som driver de särskilda ungdomshemmen. När en ungdom placeras på ett av Sveriges 24 särskilda ungdomshem måste Sis ta hand om ungdomen, hur ogrundad de än tror att placeringen är. Och när det gäller ensamkommande flyktingbarn upplever många inom Sis att de i flera fall frihetsberövas på vagare grunder än andra ungdomar.

För att få bättre förståelse för situationen beställde Bärby särskilda ungdomshem en intervjustudie som genomfördes under våren 2014.

»Jag kan ju inte säga någon procent eller så men jag kan ju uppleva att flera av de ensamkommande har gjort mycket, mycket mindre saker för att komma hit än vad svenskfödda ungdomar [gjort]«, resonerar en av de anställda på Bärby.

»Ett stort frågetecken är hur man kan låsa in dessa ungdomar på så vaga grunder som man faktiskt gör«, berättar en annan på Bärby. »En ›svensk‹ ungdom som begår två väskryckningar blir ju aldrig inlåst på en låst Sis-avdelning. Men det är som att man inte vet var man ska göra av dom.«

Enligt SIS placerades 126 ensamkommande på särskilda ungdomshem under 2014. Motsvarande siffra för 2012 uppskattar Sis till 71.

Uppfattningen att vissa ensamkommande flyktingbarn särbehandlas negativt är spridd inom Sis. På ett annat särskilt ungdomshem har antalet ensamkommande ökat dramatiskt de senaste åren. Personalen har flera gånger sagt att de borde göra något åt hur de ensamkommande flyktingbarnen behandlas. Men vad? Och vems är ansvaret? Inte ens för dem inom myndigheten är detta tydligt och tiden räcker inte till. Placeringen av allt fler ensamkommande ställer nya krav på personalen. På särskilda ungdomshem är personalen experter på att ta hand om kriminella våldsverkare och ungdomar med svår social problematik men nu blir de tvungna att lära sig om asylprocesser och posttraumatiska stressyndrom.

– De här ungdomarna har ofta ett tungt emotionellt bagage. Vi måste lägga om strategin helt och hållet, berättar en mellanchef på det särskilda ungdomshemmet, och understryker att Sis-hemmen inte är rätt plats för dem som bara haft attitydproblem på ett hvb-hem.

– Att vara med andra ungdomar med svår beteendeproblematik riskerar att ha en enorm smittoeffekt.

Det låsta ungdomshemmet som mellanchefen jobbar på får ungdomar skickade till sig från kommuner i hela landet, och hen menar att med några få undantag är Socialtjänsternas vårdplaner för just ensamkommande tunna och luddiga. Det är kort sagt oklart varför den ensamkommande ska ha tvångsvård.

– Jag kan uppleva att Socialtjänsten känner sig lättad när en ungdom blir strulig och hamnar hos oss.

På särskilda ungdomshem finns förutom inlåsning en rad andra särskilda befogenheter som isolering och begränsning av kontakt med om- världen, t ex att stoppa brev och telefonsamtal.

ensam-och-inlast_03_tidningen-republic.jpg

Även centralt på myndigheten har de, under 2014, gjort en kartläggning i den egna verksamheten. Syftet var att skaffa sig bättre kunskap om de särskilda utmaningar som personalen möter i arbetet med ensamkommande, så att Sis kan förbättra sitt arbete framöver. Genom intervjuer med personal och föreståndare framkommer också en samstämmig bild av att »ensamkommande ungdomar generellt sett placeras på vagare grunder än andra grupper, att akutplaceringarna blir för långa och präglas av för hög grad av slutenhet.«

När polisbilen rullar in på uppfarten till Bonvena blir Ali Arabzadeh ombedd att packa sin väska. Han är glad över att äntligen få lämna det boende där han vantrivts i ett år.

Pojken var kanske lite för vattenkammad för att vara på en sån här institution
— Tommy Karlsson, ställföreträdande instiutionschef på Eknäs

Men när polisbilen rullar ut ur Hedemora kommer oron krypande. I Sala får han sätta sig i en annan bil med två nya poliser. Elva mil senare och efter ytterligare ett bil- och polisbyte kommer Ali Arabzadeh, och de två okända poliserna, ut på en väg mellan två åkrar. Det har hunnit bli mörkt. Det enda han ser genom fönstret är hur skogen tar vid där åkermarken slutar och ett par avskilda hus där vägen upphör. Han drabbas av panik men har inte språk nog att kommunicera med de okända poliserna. Väl framme på Eknäs särskilda ungdomshem kroppsvisiteras han och placeras i ett litet rum på det som fungerar som intagsavdelning. Ali Arabzadeh är övertygad om att han har kommit till ett fängelse.

Med sina erfarenheter från Afghanistan och Iran gör det honom stressad. Han har hört om folk som skadats så allvarligt av våldet på sådana anstalter att de aldrig blivit bra igen. I nästan en vecka sitter han på intagsavdelningen, det är rutin men utan ett gemensamt språk är det svårt för Ali Arabzadeh att förstå.

– Jag kände att det här inte var ett ställe som jag skulle vara på. Jag förstod inte varför jag var där. Jag hade gjort något mot mig själv för att visa att jag var ledsen och så blev jag placerad där, berättar Ali Arabzadeh.

Hans upplevelser av intaget på Eknäs särskilda ungdomshem är inte ovanlig bland de ensamkommande ungdomarna som placeras inom Sis. Både i Sis nationella kartläggning och i studien från Bärby särskilda ungdomshem är det många som berättar att bristen på gemensamt språk gör att det är svårt att förklara var de befinner sig och varför den intagna är hos dem. Det skapar rädsla och de ensamkommande påminns om erfarenheter från myndighetsutövning i andra länder.

»Vi kan inte föreställa oss de förhållanden som många av dessa ungdomar kommer ifrån och vad som händer när vi låser in dem och försöker tillämpa vår vård«, säger en avdelningsföreståndare i Sis egen kartläggning. »Vi triggar deras trauman.«

ensam-och-inlast_01_tidningen-republic.jpg

Efter första veckan på Eknäs blev Ali Arabzadeh placerad på den gemensamma akutavdelningen. Där kunde han röra sig friare. Han trivdes bra, kände för första gången att någon lyssnade på honom och ville honom väl.

Tommy Karlsson är ställföreträdande institutionschef på Eknäs. Hans kontor ligger i den första gula tegelbyggnaden där vägen tar slut. Framför sig har han Ali Arabzadehs journalutskrift på en halv A4. Tommy Karlsson minns inte Ali Arabzadeh, och när han hört sig för bland kollegor och behandlingsassistenter som arbetade på Eknäs den månaden han vistades där får han samma svar. Genom att titta i journalen tror han sig veta varför.

– Den här pojken har passerat härigenom på ett sätt som inte är helt vanligt. Det är väldigt lite dokumentation runt just den här pojken efter att han har varit hos oss i 28 dagar. Jag skulle kunna ta fram en annan journalutskrift och då skulle det kanske gå åt tre sidor för samma tid.

– Pojken var kanske lite för vattenkammad för att vara på en sån här institution.

Ali Arabzadeh har genom fullmakt hävt sekretessen kring sina journaler. Men både Bonvenas föreståndare Rolf Rönnberg och socialchefen i Hedemora, Anders Jacobsson, vägrar att uttala sig om Ali Arabzadehs fall.

I Ali Arabzadehs journal har personalen dokumenterat att han upplever sig ha blivit illa behandlad av ungdomar och personal på det tidigare boendet, att han blivit misshandlad på grund av sin religion, och att personalen inte lyssnat på honom. Bara genom att läsa journalen tycker sig Tommy Karlsson se hur utsatt Ali Arabzadeh måste ha känt sig. Något som varken ansvarig socialtjänst eller de ansvariga på Ali Arabzadehs boende kunde se förrän det var för sent.

– Utan att jag vet så kan jag nästan läsa mig till här att pojken kanske har obstruerat när han kände sig så trängd som han gjorde där på Bonvena. Det kan ha lett till att han blivit hotfull på den institutionen och då brukar man som regel använda Sis institutioner, säger Tommy Karlsson.

Under rubriken »socialt uppträdande« har personalen gjort följande anteckning: »Trots svårigheter med det svenska språket vill Ali kommunicera, göra sig förstådd och bidra till det sociala samspelet i gruppen. Till och från upplever personalen honom som nedstämd och orolig över sin situation. Ali uppvisar ett gott uppträdande på avdelningen, Ali upplevs också visa stor respekt mot personal och upplevs vara social samt trevlig. Ali skämtar och försöker vara med och skratta.« Enligt Tommy Karlsson är detta ett ovanligt gott omdöme.

– Placeringsorsaker i allmänhet är att man inte fungerar i samhället. Kriminalitet, droger och bokstavskombinationer finns ofta med. Det kan vara någon som våldfört sig på kvinnor eller män, våldtäkter eller om man haft ihjäl någon annan, säger Tommy Karlsson.

– Det är sällan vi får hit pojkar som »bara« har ett självskadebeteende, inte så att jag kan komma ihåg någon i alla fall. Det brukar vara förenligt med något annat.

När kommunerna 2006 tog över ansvaret för de ensamkommande barnen från Migrationsverket var det för att de skulle få samma hjälp och stöd som andra barn. Sedan dess har de flesta ensamkommande flyktingbarn fått en bra start i Sverige. Men några av dem har slussats runt i ett system de inte förstår, och till sist frihetsberövats på ett sätt som upprör de som ska ta hand om dem. Hur kan det ha blivit så här? När Re:public ställer frågan till de ansvariga myndigheterna visar det sig att de har talat med varandra i flera år och att ett av syftena har varit att öka rättssäkerheten.

ensam-och-inlast_06_tidningen-republic.jpg

Catrine Kaunitz är utredare på Sis huvudkontor och har författat kartläggningen som visar att det inom Sis finns en stark oro för de ensamkommandes rättssäkerhet. Hon berättar att hon har informerat om resultaten i nätverksgruppen mellan Sveriges kommuner och landsting, Socialstyrelsen och Migrationsverket.

– Ja, jag har dragit kartläggningen där. Sammanfattningsvis kan man säga att det inte fanns några kontroversiella synpunkter på den. Eller höjda ögonbryn.

Men AnneMarie Danon på Socialstyrelsen säger att de inte hört talas om problemet.

– Frågan har inte tagits upp men det är mycket möjligt att det kan bli aktuellt nu.

Socialstyrelsen vägleder kommunens socialtjänster, som är de som ansöker om plats på ett Sis-hem. Det är också det som motiverar för domstolen att det finns behov av ett omhändertagande enligt LVU, lagen om vård av unga.

LVU kan utdömas på tre olika grunder: missbruk, kriminell verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende.

Men AnneMarie Danon framhåller att det är förvaltningsrätterna som till sist godkänner, eller inte godkänner, en placering för tvångsvård.
Ola Brändström, domare på förvaltningsrätten i Malmö, berättar att domstolen i de flesta fall går på socialtjänstens linje när det kommer till LVU. Men enligt honom ger lagen inget utrymme för negativ särbehandling.

– Är det så som de på Sis säger så måste det vara en bristfällig utredning av Socialtjänsten som domstolen har köpt, säger Ola Brändström.

– Det ska inte få gå till på det sättet.

De ansvariga myndigheterna bollar ansvarsfrågan mellan sig och hittills är det bara Statens institutionsstyrelse som, genom kartläggningen, uppmärksammat problemet.

– Vi är satta att ta emot som sista anhalt. Vi måste prata om den här frågan, vi kan inte skicka den vidare till någon, säger utredare Catrine Kaunitz.

När de ansvariga myndigheterna inte kan svara på frågan om när de ensamkommande barnen ska sluta låsas in på vagare grunder skickar vi våra frågor till socialminister Åsa Regnér. Efter två veckors påtryckning svarar pressekreterare Joanna Abrahamsson:
»Vi tackar nej denna gång. Åsa Regnér får många förfrågningar från media och har inte möjlighet att tacka ja till allt.«

ensam-och-inlast_04_tidningen-republic.jpg

Idag är Ali Arabzadeh 18 år och bor ensam i en lägenhet i Hedemora. Persiennerna är neddragna och sängen är bäddad med FC Barcelonas påslakan. Flera gånger i veckan tänker han på det som hände och i framtiden vill han skriva en bok om det han varit med om.
– Jag vill berätta så att folk som läser ska veta att jag är en människa. Det var aldrig någon som berättade för mig om mina rättigheter. Jag hoppas att ingen ska bli behandlad så som jag blev. Ingen ska behöva bli behandlad som en idiot.

Sis fick möjlighet att ta del av reportaget innan publicering för att kunna påpeka eventuella faktafel. Istället för att svara på mejl kallade Sis till ett »personligt möte«.
Vi fick inte möta någon av cheferna på myndigheten utan pressekreteraren och informationschefen, som förklarade att de är måna om Sis anseende. De vill inte att rättssäkerhetsproblemen som framgår i deras egen kartläggning och som lyfts fram från deras personal ska komma till allmän kännedom. På frågan om Sis har information som motsäger resultaten i sin kartläggning svarar de nej.
Dagen innan vårt möte skriver Sis i ett pressmeddelande att ensamkommande placeras på Sis »på samma grunder som andra ungdomar«.
Hör mötet på tidningenrepublic.se/mote-med-sis