Hjärnornas krig

USA:s militär vill koppla ihop hjärnor och maskiner i ett och samma operativsystem. Men en professor i folkrätt har tjuvlyssnat.

Text: Christopher Holmbäck
Bild: Isabel Leal Bergstrand
Publicerad 20 september 2015    Uppdaterad 12 oktober 2015 och 6 mars 2018

I början av 2012 låg folkrättsprofessorn Gregor Noll inlagd på elfte våningen på Lunds universitetssjukhus, inte långt från sitt kontor på juridiska fakulteten. Han delade rum med en 73-årig man med Parkinsons sjukdom. De våldsamma skakningarna orsakade stort lidande för mannen, som hade svårt att röra sig. För att mildra detta opererades två sonder, några centimeter långa, in i mannens hjärna och kopplades med sladdar till en pulsgenerator i bröstet.

Två dagar senare kom mannen tillbaka till Gregor Nolls rum, sliten efter operationen. En sjuksköterska aktiverade den inopererade pulsgeneratorn med hjälp av en fjärrkontroll, varefter mannen snubblade ut ur rummet bakom en rullator och i armkrok med sjuksköterskan. Gregor Noll slumrade till. Men rycktes snart upp när en livlig och yvig man raskt äntrade rummet. Ingen rullator, ingen armkrok, bara fart.

Förvandlingen förbluffade Gregor Noll. Han började ställa frågor om ingreppet och lärde sig att de svaga elektriska stötarna inte botade sjukdomen men kraftigt mildrade symptomen. Han lärde sig också att ingen visste exakt hur eller varför det fungerade, men att det fungerade var uppenbart.

Vad han ännu inte hade lärt sig var att samma vetenskapliga framsteg som han hade sett från sjukhussängen också gav en skymt av framtidens krigföring.

Även om ingen riktigt vet hur eller varför det kommer att fungera.

hjarnornas_krig_1_tidningen_republic.jpg

»Den mest kraftfulla datorn i världen besitter inte i närheten av samma intuition som den vi är födda med. Hjärnan är ett enormt mysterium som väntar på att lösas«, sa USA:s president Barack Obama när han den 2 april 2013 presenterade sitt »Brain initiative« inför några av landets ledande hjärnforskare. Målet med den enorma satsningen – 2 miljarder kronor om året i minst tio år – är att kartlägga hjärnans uppskattningsvis 100 miljarder nervceller, hitta nycklar till att bota sjukdomar, och förstå mekanismerna i människans tänkande och beteende.

»Jag är glad över att ha blivit befordrad till överbefälhavare i vetenskap«, skämtade Barack Obama. Men den militära liknelsen är på sin plats. En ledande aktör i att styra Obamas satsning är Darpa, det amerikanska försvarsdepartementets myndighet för spjutspetsforskning. Genom att sjösätta experiment och nätverka mellan forskare och militären säkerställer de att hjärnforskningen gagnar USA:s militära intressen.

Darpa

Darpa startade 1958 som ett svar på att Sovjetunionen skickade upp Sputniksatelliten och visade sin militära potential. Ända sedan dess är Darpas syfte att komma först med militära överraskningar.

Darpas pågående forskningsprojekt handlar exempelvis om att återställa skadade soldater genom att operera in hjärnimplantat som kommunicerar trådlöst med proteser och därmed förbättrar kontrollen över de nya kroppsdelarna. Darpa vill också skapa ett mänskligt RAM-minne, ett trådlöst hjärnimplantat som ska kommunicera med hjärncellerna för att »underlätta skapandet av nya minnen och återställandet av existerande minnen i individer som har förlorat dessa förmågor som ett resultat av en traumatisk hjärnskada«.

Världens mäktiga militärstyrkor har en lång historia av att experimentera med droger och kemikalier för att manipulera människor. Under kalla kriget var Storbritannien berett att använda LSD för att förstöra fiendens stridsduglighet. 2002 använde ryska trupper en ännu okänd gas för att lösa gisslansituationen i Moskva (över 100 i gisslan dog av gasen). För att nämna bara två exempel. Men den pågående revolutionen inom hjärnforskningen öppnar upp nya möjligheter att kombinera biomedicin och substanser som direkt riktar sig mot hjärnan. Redan 2008 tänkte den amerikanska förvarsmaktens spionorganisation Defense Intelligence Agency högt:

»Hur kan vi upplösa fiendens motivation att strida? Andra frågor som väcks genom möjligheten att kontrollera medvetandet: Hur kan vi få människor att lita på oss mer? Tänk om vi kunde hjälpa hjärnan att ta bort rädsla eller smärta? Finns det ett sätt att få fienden att lyda våra befallningar?«

Röda kors-kommittén är intresserade av vapenutveckling, men de hade inte sysslat med
neurovapen och var inte särskilt oroade. och det tyckte jag var oroande
— Gregor Noll, professor i folkrätt vid Lunds Universitet

Med Brain-initativet har Darpas arbete fått en rejäl boost. Darpa har länge sett möjligheter med att koppla ihop hjärnor med datorer och andra maskiner. De vet att det land som först får ett genombrott på den fronten kan komma att bli överlägsen på slagfältet.

Strax efter att Gregor Noll skrevs ut från sjukhuset råkade han på en artikel i brittiska The Guardian, som berättade att militären, framför allt i USA, experimenterade med olika sätt att koppla ihop människors hjärnor med krigföring: att skapa neurovapen. Artikeln började: »Soldater skulle kunna få sitt medvetande kopplat direkt in i vapensystem; genomgå hjärnscanning under rekryteringen; och gå kurser i nervstimulation för att höja inlärningsförmågan.« Artikeln berättade bland annat att »allt mer forskning tyder på att svaga elektriska stötar genom skallen kan förbättra folks prestationsförmåga«.
Hälsovård och vapenutveckling, medicin och teknologi, allt tycktes flätas samman. Gregor Nolls fascination över förvandlingen han hade bevittnat på sjukhuset höll på att kopplas ihop med hans yrke som professor i folkrätt.

»Folkrätten innehåller ju faktiskt regler om hur man ska föra krig, och det förutsätter verkligen att man är vid medvetande när man fattar sina beslut«, tänkte Gregor Noll. »Men neurovapen verkar väcka frågor kring hur mycket vi är medvetna när en teknologi manipulerar processer i vår hjärna.«

Gregor Nolls fingrar gick längs bokryggarna på kontoret i Lund. Han prövade alla upptänkliga sökord på datorn. Nästan ingenting fann han. Medan militären var i full gång att experimentera inför framtidens krig höll juristerna på med annat.

– Till slut så försökte jag med en kollega vid Internationella Röda Kors-kommittén i Genéve, som är den främsta översynsorganisationen för att krigets lagar respekteras, berättar Gregor Noll drygt tre år senare.

– De är intresserade av vapenutveckling, men de hade inte sysslat med neurovapen och var inte särskilt oroade. Och det tyckte jag var oroande, att den främsta vakthunden inte var särskilt uppmärksam på den här utvecklingen.

Det fanns uppenbarligen ett behov av att en folkrättsforskare undersökte neurovapenutvecklingen närmare. Inom ett år började Gregor Noll resa runt på militära konferenser, satt långt bak och antecknade, ställde inga frågor. Han utnyttjade sin position som nybörjare på området; om han var tvungen presenterade han sig korthugget som en forskare som bara var nyfiken på utvecklingen. På så vis fick han höra militärernas ocensurerade diskussioner.

hjarnornas_krig_4_tidningen_republic.jpg

Sedan Barack Obama tillträdde som president har USA på allvar börjat använda drönare, fjärrstyrda flygplan och andra luftfarkoster, i sitt globala »krig mot terrorn«. De flesta attacker sker i länder som USA inte är i krig med, som Jemen, Pakistan och Somalia. I takt med att attackerna ökar har drönare blivit ett ord många har lärt sig, och motståndet mot militära drönare växer.

I sitt försvar för drönarkriget har Obama sagt att det krävs två oberoende underrättelser innan en fiende elimineras. Dock har tidningen The Intercept, baserat på Edward Snowdens läckta dokument, visat att båda dessa uppgifter kan komma från datauppgifter från underrättelsetjänsten NSA.

NSA har ständigt uppdaterade uppgifter om var ett visst sim-kort befinner sig, och var en viss telefon befinner sig. De har dessutom tillgång till satellitbilder, och tömmer gärna trådlösa nätverk på information. Tillsammans kan dessa uppgifter bilda en koordinat för en attack, som genomförs av drönare.

I alla tider är det människor som har bekräftat att det är rätt person som attackeras. Men nu händer det alltså att beslutet styrs av logaritmer och maskiner. The Intercept sammanfattar det som: »död genom metadata«.

– Varför har vi drönare när alla tycker att de är läskiga? frågar Gregor Noll retoriskt.

Hans svar är att den offentliga debatten kom igång alldeles för sent.

– Vi får upp siffrorna över konsekvenserna nu, efter mer än tio år av drönarkrigföring, och efter mer än 30 år av utveckling av drönare. Nu får du inte bort dem ur det amerikanska försvaret hur mycket du än tjatar i FN. Besluten är tagna för alltför länge sen och investeringarna är alltför stora för att backa.

När det gäller neurovapnen är militären mitt inne i det intensiva experimenterandet, innan vapensystemen nått krigsfältet.

Vi har alltså en unik möjlighet att skapa en demokratisk diskusson – och styrning – av vilka nya vapensystem vi vill ha på planeten, och vilka vi inte vill ha. Det blev Gregor Nolls slutsats efter drygt tre års undersökande av neurovapnen. Hans resa till den tesen började med besöken på en rad militära konferenser i USA och Storbritannien. Hans första insikt var att krigen redan nu börjat likna dataspel. En modern soldat sköter mycket av sitt dödande bakom en skärm. Vapensystemen sköts via telefonens appar och omgivningarna skannas av via vanliga datorer.

Den ökande distansen i dödandet är för Gregor Noll ett exempel på att samspelet mellan människa och maskin redan är en naturlig del av de moderna kriget.

Det blev uppenbart när han såg soldater, filmanimatörer från Hollywood och dataspelsutvecklare mingla på konferenserna. Dataspel, att träna krig, och att föra krig, flyter samman.

– Företrädare för militära koncerner som Lockheed Martin hade ganska nyligen rekryterat från Hollywood, och rekryteringar även från spelindustrin lyftes fram och visades upp på flera konferenser, berättar Gregor Noll.

Robotar i krig

Robotar desarmerar till exempel minor. Det finns också robotar som är utrustade med maskingevär och raketer.

Samtidigt växer antalet robotar i dagens krig. Enligt den amerikanske militärforskaren Peter W. Singer hade USA med sig noll robotar när de invaderade Irak 2003. Sex år senare hade de 12 000 robotar på plats i Irak.

– På en konferens beskrevs hur de försöker få robotar att accepteras som team members, säger Gregor Noll.

– Man försöker skapa ett särskilt språk som människor och robotar kan ha gemensamt, så att man inte behöver ge sig till känna genom ett ljudligt språk.

Mycket av den amerikanska militärens experimenterande handlar idag om att få soldater att snabbare uppfatta både hot och stridsmål i en komplex konfliktsituation. Hjärnan är överlägsen datorer i att uppfatta vad som sker omkring oss, men sedan tar det lång tid för informationen att nå vårt medvetande och ännu längre tid innan vi tar ett beslut – där är datorn snabbare. Alltså vore drömmen att ta det bästa från två världar och knyta ihop det till en krigsmaskin som fattar snabbare beslut.

Det krävs inget nationalistiskt tänkande eller tal om att försvara territorialstaten, utan vi har bara roligt tillsammans. Och gör dessutom något för den globala säkerheten
— Gregor Noll

I slutändan, berättar Gregor Noll, är målet att knyta ihop flera soldater, robotar och datorer till en stor krigsapparat. Drönarna kan fungera som exempel. Redan nu kan en pilot kontrollera flera drönare på slagfältet, och snart kan piloten göra mer avancerade attacker med drönare som jobbar tillsammans. Men nu pågår också forskning på att knyta ihop olika operatörers hjärnor med varandra, för att låta en dator registrera hjärnornas tolkningar av en given stridssituation. Datorn kommer sedan fram till ett bättre beslut på vilket mål som ska beskjutas.

I framtiden kan alltså en maskin samverka med »svärmar« av drönarpiloter, som i sin tur kör »svärmar« av drönare. Frågan i det scenariet blir: Vem styr egentligen vem? Men om det går så långt vet vi inte. Exakt vad som kommer att bli verklighet om fem, tio, eller tjugo år, och vad som visar sig vara militära fantasier, är svårt att säga idag. Det är det som är problemet, enligt Gregor Noll.

– Jag slås av parallellerna till 1940-talet då vetenskapsmän och kvinnor testade saker utan att veta riktigt hur det skulle slå i praktiken. Men så kom militären i ett avgörande ögonblick och sa tack och hej, nu tar vi över det här, nu har vi teknologin, nu gör vi vad vi vill med den.

Manhattan project

Manhattan project sysselsatte som mest 130 000 människor, som tillsammans skapade atombomben. Många av arbetarna ville inte prata eller ens veta mer om vad de egentligen jobbade med.

Den gången handlade det om »Manhattan project«, som resulterade i atombomben. En viktig skillnad idag är att militären istället för stora hemliga forskningsprojekt snarare jobbar med öppna, små, snabba och nätverkande projekt. På hippa »Maker spaces« och andra mötesplatser för programmerare, hackare och uppfinnare återfinns allt oftare Darpa. När Darpafinansierade företag presenterar sina bidrag är det folkfest, allt är gratis och alla kan testa. För Darpa är event och »crowdfunding« sätt att skapa legitimitet för sin verksamhet samtidigt som de får människor att gratis testa och utveckla deras produkter.

– De lyckas genomföra en slags global integration, säger Gregor Noll.

hjarnornas_krig_2_tidningen_republic.jpg

– Du kan vara kines, du kan vara nordkorean, det spelar ingen roll. Så länge du bidrar till de här projekten så är du välkommen. Det krävs inget nationalistiskt tänkande eller tal om att försvara territorialstaten, utan vi har bara roligt tillsammans. Och gör dessutom något för den globala säkerheten.

Men i botten ligger naturligtvis försvaret av den egna statens intressen kvar, och vad Darpa håller hemligt vet vi inte. Samtidigt vet vi lite om vad andra länder utvecklar, berättar Gregor Noll. Han känner till ett antal mindre projekt i Iran. Och när han förra året laddade upp sin första akademiska artikel om neurovapen, publicerad i London Review of International Law, noterade han efter en månad att de flesta nedladdningarna kom från USA och Kina.

Krigets lagar skapades i en tid när stora arméer möttes i arrangerade slag på stora fält. Lagarna har uppdaterats, särskilt efter världskrigen och Vietnamkriget. Men drönarna har ifrågasatt folkrättens legitimitet, tolkningarna har blivit fler. Det använder USA till att hävda att de har rätt att låta en drönare släppa en bomb i Pakistan, medan de ifrågasätter om en pakistanier har rätt att skjuta ner USA:s drönare. Ändå är det problemet ingenting jämfört med framtidens krig, där målet är att kringgå människans långsamma medvetande och istället låta hjärnimpulser och datasignaler jobba tillsammans. Människans medvetande – som utgör grunden för folkrätten och, skulle vissa säga, vår moral – är under attack.

– Hela systemet med krigets lagar kan komma att raderas i och med neurovapnen, säger Gregor Noll.

Tre och ett halvt år efter att ha fascinerats av neuro- vetenskapens framgångssaga för den Parkinsonssjuke mannen på Lunds universitetssjukhus, vet Gregor Noll hur militärer låter när de pratar om neurovapen. Han ser hur staten finansierar företag för att experimentera med neurovapen. Och han vet från historien att utveck- lingen måste stävjas tidigt. Annars finns risken att det blir som med drönarna – att den offentliga debatten kommer först när vapnen börjat användas och när stora militära och ekonomiska intressen cementerat sina ställningar.

 

Sedan några år tillbaka driver Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, och flera andra organisationer en kampanj för att förbjuda »killer robots«: självstyrande vapen som kan ta beslut utan en människas inblandning. Trots att killer robots knappt har utvecklats diskuteras kampanjen redan i FN.
Gregor Noll menar att kampanjen är viktig, men har ett allvarligt problem: den utgår från att det går att hitta en tydlig gräns mellan människa och robot.