På middag hos Kubas antirevolutionärer

På middag hos Kubas antirevolutionärer

I över 50 år har bröderna Castro odlat bilden av ett jämlikt samhälle där alla åtminstone har så de klarar sig – där ingen går hungrig. Men på en bakgård i kubanska Colón är verklighetsbilden en annan.

Text och bild: Åsa Welander

Publicerad 28 maj 2015    Uppdaterad 7 mars 2018

welander_01_tidningen-republic.jpg

Det är inte vilket hus som helst. Myndigheterna vet det, precis som grannarna. Caridad Burunate Gómez och hennes familj bor i ett av hörnen mellan de räta gatorna i Colón, ett par timmar från kuststaden Matanzas. På bakgården dricks sött, kubanskt kaffe och män och kvinnor hjälps åt att hacka vitkål och skiva tomater. De kallas för antirevolutionärer.

En gång i veckan öppnas grinden från gatan direkt in mot gården. Ingenting utanför vittnar om vad som finns där inne, men en strid ström av människor fyller snart upp både bänkar och plaststolar innanför muren. De kommer för att få ett mål mat. För att fylla tomma magar eller plastlådor.

– Det har alltid funnits hemlösa och tiggare på gatorna, men sedan vi fick hjälp från personer i exil kan vi i alla fall göra något för dem. Det känns bra, för de här människorna har ingen som hjälper dem. De är föraktade av sin egen regering, säger Caridad Burunate Gómez.

Det finns en ledare från partiet i mitt kvarter och varje gång jag går hit så skickar han polisen på mig.
— Caridad Burunate Gómez

Projektet Tondique drivs med pengar från exilkubaner i bland annat USA sedan nästan två år tillbaka. Men att bjuda hungriga på mat är inte okontroversiellt, speciellt inte för den som redan är en känd regimkritiker. Flera av besökarna har blivit tillsagda av polis att de inte borde gå hit. Andra har hotats med att om de fortsätter komma kan de bli av med sin pension eller det ekonomiska stöd de får på grund av till exempel en funktionsnedsättning.

– Det finns en ledare från partiet i mitt kvarter och varje gång jag går hit så skickar han polisen på mig, säger Ana Rosa Riso Pérez.

Hennes hår har börjat gråna. De svarta stråna kämpar sig kvar precis som hon själv. Orkanen Michelle tog deras hus 2001. I brist på ett eget hem bor de hos vänner. Hon har bett om hjälp, skrivit till myndigheterna. Men det enda som möter henne är tystnad.

– Förut jobbade jag i en skola, men jag var tvungen att sluta för att ta hand om min son, förklarar hon.

Andrés Yuniel Guara Riso sitter bredvid sin mamma. Tidigare gick han i specialskola på grund av sin funktionsnedsättning och medan han var där kunde Ana Rosa jobba. Men nu är han 17 år och har inte längre någon skola att gå till.

– Ibland har vi ingen mat hemma, men här tar de hand om oss, säger Andrés och tittar bort mot kvinnorna som förbereder maten.

Ana Rosa hade sett dem på söndagarna när de gick mot kyrkan, damerna klädda i vitt. Folk pratade om dem och det var så hon fick höra om projektet. Numera tittar hon mer i protest än av nyfikenhet.

– Jag brukar ställa mig i hörnet av kvarteret och titta när de går förbi. Polisen frågar vad jag tittar på, men jag tittar väl på vad jag vill.

welander_tondique_03_tidningen-republic.jpg

Caridad Burunate Gómez är en av de där damerna. Hon ler med hela ansiktet och visar stolt upp tatueringen på undersidan av sin högra underarm. Hon spretar med tumme och pekfinger så att de bildar ett stort ”L” och från handleden ner mot armbågen formar snirkliga bokstäver ordet libertad – frihet.

welander_03_tidningen-republic.jpg

De andra kvinnorna från Tondique visar lika stolt upp sina tatueringar. De ”vita damerna” började samlas redan våren 2003, när ett stort antal dissidenter, journalister och debattörer greps och fängslades i Kuba. Varje söndag demonstrerar de på flera platser i landet klädda i vitt, i protest mot landets politiska fångar. Motståndet från regimen är kompakt. Trakasserierna återkommande. Deras egen övertygelse minst lika stark.

I guideboken marknadsförs Colón som en äkta håla. Det fåtal turister som tar sig hit gör det för att få uppleva en dammig verklighet; ”det genuina Kuba” långt från turiststråken. På stora gatan rör sig ett fåtal människor. Vid torget står en och annan hästdroska och en taxibil. Det känns som en stad i dvala, men de som kämpar för ett annat Kuba vet att det finns öppna ögon överallt.
Det kommer fler och fler nu. Majoriteten män, men även kvinnor och barn. Flera bor på gatan. Några är alkoholister, andra psykiskt sjuka. Det är svårt att säga vilka som bara är slitna av livet. Claudia Herrera kommer med plastlådor som fylls med ris, bönor, yuca och fläskkött. Hon ska ta med maten hem till resten av familjen, har bara med sig en av sina döttrar och en kusin hit.

– Det är en bra hjälp. Vi kubaner har behov av hjälp, det är därför vi kommer hit. Hon är speciallärare, men just nu hemma med sin yngsta dotter och föräldrapenning. Precis som lönen ligger den en bra bit under 100 kronor i månaden.

– Vanligtvis räcker den till mat i två eller tre dagar. Allting är dyrt, en måste vara kreativ, förklarar hon.

welander_04_tidningen-republic.jpg

Kreativiteten. Den nämner nästan alla här. Kanske för att den ofta är livsavgörande för den som har en statlig lön i kubanska pesos och inte tillgång till den 24 gånger starkare så kallade turistvalutan, som ligger i nivå med USA-dollarn och sätter priset för många varor på ön.
En del säljer saker från fabriken de jobbar på vid sidan om, andra kan erbjuda privata tjänster och den som har tur kanske har en släkting utanför Kuba som kan skicka lite pengar. Claudia gör hårförlängningar när hon inte jobbar i skolan.

– Ibland kan jag göra fyra eller fem sådana på en dag och det är det som gör att vi har mat på bordet. Men hur mycket jag än jobbar räcker det aldrig, säger hon.

Längst ut på en träbänk lyser en starkt orange skjorta. Óscar Lima Hernández fårade ansikte lyser också. Han pratar otydligt; hackar sig fram. 1977 gjorde han en hjärnoperation och var tvungen att sluta på hotellet där han jobbade. Förtidspensionen räcker inte långt och han försöker dryga ut den så gott han kan. Jag är en ”Gå!”, säger Óscar.

– Vet du vad det är? ”Gå till terminalen och köp mig ett paket cigaretter.” ”Gå till elbolaget och betala min räkning.” Det är en ”Gå”, en som går hit och går dit.

Att erkänna att det finns hemlösa och hungriga i Kuba är något av ett tabu. Det går helt emot bilden som bröderna Castro kablat ut under mer än 50 år av sin kommunistiska revolution. Många kubaner som har det lite bättre hävdar också att ingen här behöver gå utan mat och tak över huvudet om de inte vill; att det finns så att det räcker till alla. Men Óscar Lima Hernández håller inte med om den bilden.

– Vad ska jag säga? Hur ska jag förklara? Det är bara att gå ut på gatan och se.

När nyheten kom i december att Kuba och USA återupptagit sina diplomatiska förbindelser väckte det visst hopp i landet, om att lättade sanktioner kanske skulle kunna leda till humanare priser och bättre tillgång till varor. Men Óscar är skeptisk och säger som så många andra:

– Vi får vänta och se. Idag säger de en sak och imorgon är det något annat. Bara tiden kan visa hur det blir.

Att vänta är kanske den allra vanligaste sysselsättningen i Kuba. Enorm byråkrati och statlig kontroll av det mesta innebär att ingenting blir gjort utan en stor portion väntan. Kubanerna har för länge sedan lärt sig att inte lita på ett löfte förrän de ser det uppfyllas.

– I början när jag gick hit sa de till mig att jag skulle sluta med det. De frågade vad jag behövde hjälp med och sa att de skulle fixa det om jag bara slutade gå hit, säger Óscar.

Han berättade om det trasiga taket därhemma, som gör att det regnar in. Han gick till myndigheterna och registrerade sitt namn och sin adress. De sa att de skulle hjälpa honom. Men det är snart två år sedan och det regnar fortfarande in i köket.

Strömmen av människor tunnas ut. Någon har satt på musik i bakgrunden och 17-åriga Andrés Yuniel Guara Riso ställer sig upp och dansar med sin mamma. De ser glada ut, viftar med händerna i luften.

Ana Rosa Riso Pérez berättar att hon får strax över 100 pesos av staten varje månad, vilket motsvarar drygt 30 kronor, för att ta hand om sin son.

– Om jag köper medicin kan jag inte köpa mat, om jag köper mat kan jag inte köpa medicin, förklarar hon uppgivet.

Tömda matskålar börjar bytas ut mot söta kokosbakelser. Caridad Burunate Gómez torkar svetten ur pannan och drar undan munskyddet hon haft medan hon jobbat med maten. Hon tror att behovet från hemlösa och fattiga kommer att finnas kvar länge och inte påverkas särskilt mycket av Castroregimens återupptagna relation till USA.

– Bönor och ris odlas här, ändå är priserna jättehöga. Nötkött ser vi inte ens. Därför har jag inget större hopp om förändring, för embargot finns i själva verket här inne i Kuba. Det är regeringen och bröderna Castro som står för det.

Damerna i vitt

»Damerna i vitt« är en kubansk proteströrelse bestående av makor och kvinnliga anhöriga till fängslade dissidenter. Om söndagarna besöker de mässor och går tillsammans genom städerna helt klädda i vitt för att visa sitt missnöje mot fängslandena.

Hon är klar över sin ståndpunkt, men skepsisen kostar. Någon plockar fram en dator och visar upp bilder från när människor kastat ägg mot huset och sprejat det med slagord till stöd för regimen. När alla gäster har gått får jag höra att grannarna är informanter till kommunistpartiet och rapporterar vidare vad som sägs och görs här. Ibland har de tvingats byta dag för matprojektet och flera har upprepade gånger gripits av polis. Det är priset de får betala för att klassas som antirevolutionärer.