Strejk som gav hopp om asyl

Strejk som gav hopp om asyl

I augusti 2014 hungerstrejkade 40 palestinier på Olof Palmes plats i Göteborg med kravet på att få svar på sina asylansökningar. Efter 28 dagars strejk och ytterligare tre månader i tälten är platsen tom igen och sakta börjar besluten om uppehållstillstånd komma in.

Text och bild: Nora Lorek
Publicerad 26 maj 2015  Uppdaterad 15 mars 2018

Re:public frågar fem av demonstranterna:
Vad minns du från hungerstrejken? Vad ser du nu utanför ditt fönster?

Hungerstrejkande-palestinier_Nadal_1_tidningen-republic.jpg

Nadal Lulu

25 år. Har varit i Sverige sedan oktober 2010, fick uppehållstillstånd 27 november 2014.

– Det var hemskt att se hur alla blev sämre och många tvingades åka till sjukhuset. De sista dagarna kunde vi inte ens gå, många låg ner för att de inte hade någon kraft kvar. Samtidigt träffade jag många vänner, både palestinier och svenskar som stöttade oss. Det gav mig hopp. När jag fick uppehållstillstånd var ena halvan av mig överlycklig men den andra tänkte mest på kamraterna som fortfarande väntade på svar. Men nu har jag ett namn, en identitet, och jag har fått chansen att börja mitt liv.

– Utanför finns en stor parkering och några bilar, det gör mig lugn. Jag är glad att ha fått ett andrahandskontrakt och grannar som hälsar, det verkar inte hända alltför ofta i Sverige. Säger man »Hej, hur är det?« till en granne är det lite för mycket. Det får räcka med ett hej. Det är synd.

Zaher Hasani

33 år. Har varit i Sverige sedan juni 2011. Vid intervjun väntade Zaher Hasani fortfarande
på besked. Den 21 april 2015 fick han uppehållstillstånd.

– Det gällde att överleva. Att klara av hungern, somna om nätterna och hitta toaletter. På dagarna blev jag så glad över att träffa människor som ville att jag skulle få stanna här. De förändrade min bild av Sverige.

Om jag får uppehållstillstånd ringer jag min mamma, det är viktigast just då. Sedan skulle jag skaffa en legitimation och starta mitt liv. Jag har länge velat gå språkkurser men här i Sverige är du ingenting utan dina »sista fyra«.

– När jag tittar ut ser jag bara att jag lever på en skrämmande plats. Parkerade bilar som är långt fler än människorna som syns här och två villor som försvinner bakom korsande trafik av bussar. Jag känner ingen och livet där ute går bara förbi mig. Livet för alla andra rullar på medan jag inte kan göra någonting.
 

Hungerstrejkande-palistineier_Zaher_1_tidningen-republic.jpg
Hungerstrejkande-palistinier_Ossama_1_tidningen-republic.jpg

Ossama Al Najjar

51 år. Har varit i Sverige sedan juli 2012, väntar fortfarande på uppehållstillstånd.

– Många människor kom förbi efter jobbet för att prata med mig, det betydde mycket. Vissa grät när de såg hur vi mådde. Det var tungt att få dagarna att gå, att hitta toaletter eller få vatten i början när bara civila hjälpte. Samtidigt kändes det stort när konserter lockade tusentals personer som började kämpa för vår sak. Jag kommer aldrig att glömma dessa möten.

– Från rummet som jag delar med en annan asylsökande ser jag vårdcentralen på ena sidan och en liten trädgård och lekplats i andra fönstret. Det gör ont att se alla som njuter av livet med sina familjer när jag sitter här inne och tittar på. Många kan åtminstone säga att de väntar på att skaffa familj. Jag väntar bara på att få tillbaka min.

Mohammed

26 år. Har varit i Sverige sedan juni 2013, fick uppehållstillstånd 9 april 2015.

– Hunger och trötthet. Jag visste att det var farligt, men jag tänkte på Gaza hela tiden, mindes ljudet av bomberna som föll och flygplanen som flög över oss. Jag var väldigt orolig för min familj i Gaza men fick nya vänner och en slags bonusfamilj i tälten. Det kändes bra när några fick uppehållstillstånd för vi märkte att vi kan påverka systemet. Dessutom var det första gången som jag fick svenska vänner och kände mig välkommen. Det betydde mycket
för mig.

– När jag tittar ut från mitt fönster minns jag allt. Jag ser min familj i Gaza, alla möten på Migrationsverket och väntan på beslut. Men jag känner mig trygg när jag ser den lilla trädgården utanför. Jag gillar naturen här i Sverige.

Hungerstrejkande-palestinier_Mohammed_1_tidningen-republic.jpg
Hungerstrejkande-palestinier_Saleh_1_tidningen-republic.jpg

Saleh Queshta

39 år. Har varit i Sverige sedan september 2013, väntar fortfarande på uppehållstillstånd.

– Jag tycker mycket om platsen där vi tältade, många kom förbi och stöttade oss i kampen för våra mänskliga rättigheter. Det var en väldigt känslosam tid för mig och människorna runt tälten inspirerade mig att skriva fler dikter. Nu har jag skrivit så mycket att jag vill ge ut en bok med min poesi från strejktiden.

– Utanför asylboendet ser jag solnedgången som nuddar trädtopparna i det tysta området. Ibland ser jag barn som leker eller kärlekspar som promenerar där jag brukar gå när jag lyssnar på Michael Jackson och Elton John. Det är då jag kommer på mina dikter. Det svåra med tystheten är bara att vänta på beslutet, men jag försöker att fylla tiden och tystnaden med mina dikter.

hungerstrejk_2.jpg

Fakta

I slutet av tältstrejken den sjätte december 2014 hade 6 av de 40 hungerstrejkande fått permanent uppehållstillstånd. När Re:public går i tryck ett drygt halvår senare har 28 av de hungerstrejkande asylsökande fått permanent uppehållstillstånd, och fler besked väntas komma de närmaste månaderna.