VM-biljett till frihet

15 unga killar åkte från Darfur till Östersund för att försöka vinna ett VM-guld i fotboll. Det slutade med fyra storförluster och 61 insläppta mål. Men också med en dröm om frihet i Sverige.

Text: Alexander Piauger
Bild: Alexander Mahmoud
Publicerad 15 juni 2015    Uppdaterad 5 oktober 2015 och 6 februari 2018

Alex_36_DarfurUnited2_27_tidningen_republic.jpg

Runt träningsplanen utanför fotbollsarenan i Östersund ligger snön fortfarande i drivor. Strålkastarljuset skär genom den iskalla luften. Och trots att klockan är halv nio på kvällen färgar de sista solstrålarna aprilhimlen röd bakom de glesa tallarna. På plastgräsplanen tränar division 3-laget Brunflo FK. Små moln av ånga sipprar fram ur tränarens mun när han hojtar att spelarna måste ha »bättre rörelse« och vara »noggranna med bollen«. I mittcirkeln lunkar den långhårige lagkaptenen Linus Olsson omkring, till vardags är han brevbärare i Östersund. I försvaret härjar tidningsbudet Alexander Yngve och på mittfältet gör David Rödin några fyndiga vrickningar, han arbetar på en telefonsupport på dagarna. De ordinarie spelarna i Brunflo förbereder sig för ännu en säsong – men till i år har de fått förstärkning. En afrikansk landslagsanfallare har anslutit till laget. 21-årige Mahammed Nin spelar visserligen inte för något riktigt Fifa-landslag, eftersom det är en välgörenhetsorganisation som står för kostnader och organisation. Och ska man vara petig representerar han inte heller något riktigt land, eftersom Darfur räknas som en region i de västra delarna av Sudan. I praktiken bor de flesta darfurier inte ens kvar i regionen, utan i stora flyktingläger i de östra delarna av grannlandet Tchad. Men Mahammed Nin har trots allt spelat två VM–turneringar med Darfurs landslag. Den första i Irak 2012, den andra just här i Östersund förra sommaren. Nu deltar han i avslutsövningen tillsammans med Brunflos andra spelare. Mahammed Nin möter ett stenhårt inlägg från vänster, hoppar upp och cykelsparkar liggandes i luften in bollen i målets bortre hörn. Avslutet är så snyggt att vänsterbacken Erik Nässén utbrister:

– Han kan fan dom där, han måste ha tränat på cykelsparkar hela livet.

Om bara någon vecka väntar den första seriematchen. I fjol höll laget på att åka ur sin serie, men klarade sig till slut kvar med nöd och näppe. Om det inte ska bli en ny bottenstrid måste alla detaljer stämma. Att bli nedflyttad kan vara ödesdigert för en liten förening. De bästa spelarna väljer ofta att lämna laget och på sikt blir det svårare att locka till sig sponsorer eller få stöd från lokala företag. Både prestige och pengar står på spel för Brunflo FK i år.

För deras 21-årige landslagsanfallare från Darfur är insatserna betydligt högre än så.

Ni kan inte ana hur stolt jag är över er. Vi är här för att visa att allt lidande i lägret inte bara är hemska siffror
— Mark Hudson, coach

Ett knappt år tidigare i samma stad. I stället för vårvinterkyla är det norrländsk sommar och unga män från jordens alla hörn fyller stadens gator. Några killar från norra Italien visslar efter tjejer på Stora Torget och på ett av stadens hotell går det kurdiska fotbollslandslaget hårt åt receptionens kaffemaskin. Under sommaren 2014 är Östersund värd för Conifa World Cup – ett fotbolls-VM för 12 landslag som inte är medlemmar i Fifa, det internationella fotbollsförbundet. Några av lagen representerar folk från olycksdrabbade hörn i världen, konfliktområden som inte är erkända som nationalstater och som därmed får svårt att ha ett officiellt fotbollslandslag. De är kurder, tamiler och abchazier. För andra lag handlar det knappast om någon kamp för erkännande eller självständighet, utan om ett symboliskt landslag och en gemenskap. Den brittiska ön Isle of Man deltar i turneringen och likaså den franska regionen Comté de Nice. För vissa av de deltagande nationerna har det varit en utmaning att ens ta sig till Östersund. Både Sydossetiens och Abchaziens landslag har haft problem med att få visum, Zanzibar har tvingats dra sig ur på grund av pengabrist och norditalienarna från Padanien blev strandade i Trondheim efter att de slarvat bort landslagets kreditkort.

Alex_36_darfurunited1_21_tidningen_republic.jpg

Darfurs landslag – Darfur United – påbörjade sin resa i jeepar från ett flyktingläger i gränslandet mellan Tchad och Sudan. Sedan 2003 pågår i regionen en väpnad konflikt mellan rebeller, milis och Sudans regering. Hundratusentals människor har fått sätta livet till i vad som betecknas som ett folkmord – och idag lever uppskattningsvis 3 miljoner människor i flyktingläger där de är direkt beroende av hjälp utifrån. Tanken var att 21 av dem skulle åka till Östersund för att spela VM – men den amerikanska välgörenhetsorganisation som betalar för resan lyckades inte få ihop tillräckligt med pengar för att få med sig alla spelare. Dessutom var visumansökningarna sena, och regeringen i Tchad gödslar inte gärna med utresetillstånden eftersom »risken« är stor att resenärerna aldrig återvänder. Darfur United fick tillstånd att resa ut ur Tchad bara sju minuter innan ambassaden stängde för helg. Nu sitter jag och de 15 spelare som till slut fick åka i samma konferensrum på Scandic Hotell. De heter Mahammed och Moubarak, Saleh och Abdelbassid. I rummet finns också nästan lika många amerikaner som det finns darfurier, förutom de tre lagledarna har också en läkare, en videobloggare och en fotbollstränare följt med. Flera av dem som arbetar för välgörenhetsorganisationen I-ACT har tagit med sina barn till Sverige. Med två dagar kvar till landslagets första VM-match står huvudtränaren Mark Hudson, eller »Coach Mark« som han kallas, framme vid en whiteboard och föreläser. En tolk översätter från arabiska till engelska.

– Ni kan inte ana hur stolt jag är över er, säger Coach Mark. Vi är här för att visa att allt lidande i lägret inte bara är hemska siffror.

I-ACT

Välgörenhetsorganisationen som ansvarar för Darfur United heter I-ACT. Målet är att »skapa en mötesplats för opinionsbildning och genomföra en förändring på plats« för utsatta befolkningar i Sudan och Tchad.

Spelarna har precis fått sin nya utrustning: nypumpade bollar, splitternya sneakers att ha mellan matcherna och var sitt par exklusiva fotbollsskor av läder att spela i. Allt bekostat av sponsorer. Framme vid tavlan går Coach Mark igenom de förhållningsregler som gäller under vistelsen i Östersund. Spelarna får inte äta för mycket före matcherna, de får inte lämna hotellet i onödan, de får inte ta ut sig för mycket på träningarna...

– Vi kommer att berätta för er varje dag vad ni ska ha på er, så det behöver ni inte tänka på.

Alex_36_darfurunited1_06_tidningen_republic.jpg

När »Coach Mark« gått igenom upplägget för fotbollen ersätts han framme vid tavlan av »Doctor Alex«. Hon säger åt spelarna att dricka så mycket de bara kan under veckan och berättar att det kommer att finnas »magic water«, sportdryck, under matcherna. Hon tar sedan fram ett papper med ett antal rutor på. Fälten varierar i färgerna vitt, gult och brunt.

– Vi kommer att hänga upp en sådan här lapp på insidan av dörren till varje rum. Om ert kiss ser ut så här, då är det inga problem, säger hon och pekar mot de fält som är ljusgula.

Hon flyttar ner fingret till de mörkare, bruna fälten.

– Men om det ser ut så här, då måste ni verkligen dricka mer.

När Darfurs landslag gör sin första träning är det för många av spelarna första gången som de spelar fotboll på något annat än sand. För de som inte var med under VM i Irak 2012 är det första gången med fotbollsskor och benskydd. När turneringen drar igång kunde skillnaden mot de andra lagen inte varit tydligare. Spelarna i Darfur United är smalare, långsammare och sämre med bollen. De förlorar VM-premiären mot Padanien med 20–0. Till och med nationalsången får de sjunga själva, eftersom arrangören inte lyckats hitta någon inspelning.

Hejaramsa

Så här lyder den:
Ensam: Iggy
Alla: Oi
Ensam: Iggy
Alla: Oi
Ensam: Iggy, Iggy, Iggy
Alla: Oi, oi, oi

Under den andra gruppspelsmatchen ser jag de darfuriska spelarna ta i som om det gällde livet, från min plats på den soldränkta läktaren. Ändå ser de ut att vara på väg mot ett resultat som liknar det från premiären. I halvlek ligger de under med 5–0 mot Sydossetien och fortfarande har Darfur United inte skapat en enda målchans hittills under VM. Däremot har de haft tid att utforska Östersund. Lagets clown Mahamat »Iggy« Oumar Ignegui, som till och med har fått en egen hejaramsa av spelarna från Isle of Man, har lånat en cykel på hotellet och utforskat både innerstaden och tagit bron över till Frösön. Tillsammans med Mahammed är han en av få spelare som kan lite engelska. På läktaren funderar jag över de sex killar som inte fick åka med, utan sorterades bort när 21 spelare skulle bli 15. Jag svävar iväg i tankarna och när jag vaknar till ser jag en ung man som står bara några meter bort från mig. Han skrattar och utbrister:

– Jag har aldrig sett någon förlora så här mycket.

På resultattavlan står det redan 12–0. Eftersom någon vändning knappast är i sikte börjar vi småprata. 23-årige Magdi Ahmed Hamid har tagit ledigt från sitt jobb som skogsarbetare och rest de 60 milen från Övertårneå för att kunna se sitt landslag spela. Han kom till Sverige för fem år sedan, tillsammans med sin familj. Innan dess bodde också han i Darfur, i samma flyktingläger som spelarna.

Ingen tvingade mig att bli soldat och jag fick inte betalt. Men vi bodde på en farlig plats, och jag kände ett ansvar för att skydda min familj, de jag bryr mig om. Men det var hopplöst.
— Magdi Ahmed Hamid

– Ser du han nummer 23? Vi var militärer tillsammans i Darfur, säger Magdi.

Magdi plockar upp sin telefon och visar några bilder från lägret där han vuxit upp. Där är »dåligt med mat, dåligt med bostäder och dåligt med jobb«. De boende i lägret får matransoner utdelade, oftast ris och bönor.

Magdi berättar att han var 15 år när han gick med i militären.

– Det var krig... och du vet ju vad krig går ut på.

Målen fortsätter att trilla in samtidigt som han berättar att det var eldstrider nästan varje vecka under hans ungdom.

– Ingen tvingade mig att bli soldat och jag fick inte betalt. Men vi bodde på en farlig plats, och jag kände ett ansvar för att skydda min familj, de jag bryr mig om. Men det var hopplöst. Motståndarsidan hade mycket bättre vapen – de kunde få flygunderstöd, vi hade bara AK47:or.

Jag frågar om han ofta tänker på sin tid som soldat.

– Nej, men jag tänker på dem som fortfarande är kvar där. Jag har en lillebror och en storasyster som bor i lägret. Man undrar hur alla egentligen har det. När jag fick veta att laget skulle komma hit blev jag så otroligt glad.

Darfur förlorar till slut med 19–0, fortfarande har laget inte gjort mål. Men trots förlusten är det glada miner efter matchen, många spelare kommer fram till Magdi. Det var länge sedan de sågs senast. Tillsammans åker de tillbaka till hotellet.

På rum 127 ligger Magdi, Moubarak Khamis Ahmat och Abdelrazik »François« Haroun Ibrahim på sängen och tittar på Family Guy. I rummet finns också den 39-årige trebarnspappan och högermittfältaren Abdelbassid Oumar Souleyman, han sitter på en stol och pratar i telefon med Magdis familj i Övertorneå. När han sträcker tillbaka luren till Magdi har han tårar i ögonen. Telefonen skickas runt bland de andra spelarna, som också vill prata. Till slut tar pengarna slut på kontantkortet.

Efter en middag på hotellet drar Magdi och några av spelarna ut på promenad. När vi lunkar ner mot Storsjön får lagkaptenen Saleh syn på två blonda tjejer i somriga klänningar. Hans ögon blir som tefat. Magdi skrattar:

– Det är därför du är så dålig på fotboll, du går runt och fantiserar om nakna tjejer.

36_DarfurUnited2_30_tidningen_republic.jpg

Vi fortsätter ner mot vattnet och in i Badhusparken. På en kaj sätter vi oss på rad och blickar ut över vattnet. Magdis telefon skickas fortfarande runt, han visar bilder på sin bror. Abdelbassid känner inte igen honom efter alla år. Trots att klockan snart är åtta står solen högt på himlen, den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida. Plötsligt petar Abdelbassid mig i sidan och börjar berätta medan Magdi översätter:

– Han säger att han kände en man i Darfur, som hade fått en sjukdom i benen. Han fick åka till Sverige och det första som hände när han kom hit var att han blev opererad. Han sövdes ner, när han vaknade var benen bra igen. Sedan kom han ut från sjukhuset och fick se resten av landet. Då blev han livrädd. Han började tvivla på om han verkligen hade blivit frisk, eller om han egentligen bara hade dött. Det verkade som om han redan var i himmelriket.

Alex_36_darfurunited1_10_tidningen_republic.jpg

I Östersund går turneringen mot sitt slut, om några dagar ska vi åka hem till våra vanliga liv. För Darfurierna betyder det hem till ett flyktingläger de helst aldrig vill uppleva igen. I parken har Saleh fallit bakåt i gräset och blivit liggande, han knäpper av blomman från en maskros. Någon skämtar om att statyn bredvid oss har en anmärkningsvärt liten penis. Ute på Storsjön glider en segelbåt in över de glittrande vågorna och i bakgrunden syns Frösöns slalombacke, täckt av lummig grönska. Abdelbassid tittar ut över vattnet.

– Det är nog precis samma sak som har hänt det här laget. Vi kanske redan är döda?

En VM-vecka i Östersund sliter hårt på ett darfuriskt fotbollslandslag. Moubarak Abdallah Ahmat, som fått mycket speltid på mittfältet, har problem med ena knäet och mittbacken Yousouf Mahamat Abdallah har spelat flera av VM-matcherna med en bruten hand. Dessutom har laget förtvivlat svårt på planen, inför den sista matchen har de 0–51 i målskillnad. Men allt eftersom har de kommit lite närmare att i alla fall få göra ett mål, vilket skulle vara Darfurs första någonsin. Mot Sydossetien sköt Saleh en frispark som landade på nättaket och mot Nagorno-Karabach tryckte Abdelbassid bollen i nät, men målet blev underkänt eftersom han var offside. Den sista motståndaren, Tamilerna, är dessutom turneringens näst svagaste lag och Darfur kan knappast önska sig en bättre chans att spräcka nollan.

När jag kommer upp på läktaren har matchen precis startat. Jag tittar ner på spelet, men inser direkt att någonting är fel. Har Darfur redan fått en spelare utvisad? Lagkaptenen Saleh syns inte någonstans på planen. På höger mittfält finns ingen Abdelbassid och det är inte Ismail som vaktar målet. Totalt har Darfur bara tio spelare på planen och en av dem är den rundlagde tolken som irrar runt i mittcirkeln utan position. Jag tittar ner mot avbytarbänken, den är nästan tom. Coach Mark som brukar stå och skrika arabiska ord vid sidlinjen, sitter nu helt stilla under bänkens regnskydd.

36_DarfurUnited2_30_tidningen_republic.jpg

Redan för två dagar sedan försvann 39-årige Abdelbassid från laget. Och till frukosten på matchdagen var det ytterligare fem spelare som inte dök upp. Med tio man förlorar Darfur återigen stort, men den här gången verkar ingen riktigt bry sig om resultatet. Sex lagkamrater har försvunnit ut i natten. Ingen i laget vet var de är någonstans – men ingen verkar heller tvivla på vad som egentligen har hänt. Redan på väg till Sverige, under mellanlandningen i Istanbul, försökte några spelare hoppa av. Men de klarade inte att ta sig ut från flygplatsen utan att bli upptäckta. När Darfur United blev utslagna ur turneringen kom frestelsen tillbaka. Drömmen om ett bättre liv blev till slut starkare än viljan att återvända till familj och vänner.

Alex_36_DarfurUnited2_26_tidningen_republic.jpg

Före den avslutande banketten hinner ytterligare två spelare försvinna – och när de andra lagen ägnar den sista kvällen åt att sänka groggar och sjunga traditionella sånger är det svårt för de darfurier som är kvar att känna någon glädje. Rymningarna riskerar att försvåra för laget att få delta i framtida turneringar och det kan sätta käppar i hjulet för den amerikanska välgörenhetsorganisationens besök i flyktinglägren i Tchad. VM-arrangören Conifa går ut i lokalradion och säger att det kommer att bli svårare att bjuda in »lag som inte sköter sig« till framtida turneringar. Den amerikanska välgörenhetsorganisationen vill däremot inte lägga någon skuld på spelarna. Än så länge har de ett giltigt turistvisum och rätt att vistas i Sverige. Om de vill har de också rätt att söka asyl.

– Vi vill inte lägga skuld på någon, säger Katie-Jay Scott Stauring, som är en av lagledarna i Darfur United.

– Alla som åkte med till Östersund är vuxna människor, de vet vad som gäller. De är fullt medvetna om konsekvenserna.

Politisk asyl

Politisk asyl är det skydd som en stat kan erbjuda personer som är förföljda, till exempel av religiösa, etniska eller politiska motiv. Skyddet innebär att personen får rätt att vistas i det land som erbjuder asyl.

Efter bankettens slut åker de sju kvarvarande spelarna tillbaka till hotellet. De har kvällen på sig att bestämma sig. Antingen åker de hem som planerat, men eftersom alla spelare inte återvänder är det inte särskilt troligt att de någonsin kommer att få lämna Tchad igen. Eller så söker de asyl. Iggy och anfallaren Yaya Ramadane Adam väljer att åka tillbaka, de har flickvänner och familj de inte kan vara utan. De andra fem spelarna, däribland Mahammed och Moubarak, bestämmer sig för att stanna i Sverige.

Under den sista natten smyger de ut från sina hotellrum och när bussen till flygplatsen avgår tidigt nästa morgon finns spelarna inte att hitta. Totalt väljer 13 av de 15 VM-spelarna från Darfur att hoppa av för att söka asyl i Sverige. Mahammed och Moubarak får höra att Migrationsverket har ett kontor i Gävle, 40 mil söderut. Genast skrapar de ihop alla sina hopsparade pengar och sätter sig i en taxi. Resan kostar tusen dollar. När de kommer fram söker de politisk asyl.

Nio månader senare kan de blicka ut över den grandiosa utsikten från Frösöns stugby: milsvida skogar och några ensamma hus på andra sidan Storsjöns vatten. Här finns ett 50-tal stugor för att turister ska kunna njuta av den svenska naturen under sommaren. Under lågsäsongen fungerar stugorna däremot som flyktingförläggning. Mahammed Nin och Moubarak Abdallah Ahmat delar en av dem. Där står tv:n på och spotlights lyser upp det vitmålade trätaket. Mitt i rummet står en oanvänd vedkamin. Moubarak har på sig jeans som sitter högt i midjan, i det minimala köket förbereder han den sudanesiska maträtten foul, med bönor, ägg och tomater. Mahammed har varit och tränat med Brunflo och är hungrig. Sedan förra sommaren har hans kropp ändrat form, nu är överarmarna bitiga och T-shirten stramar över hans bröstkorg.

Alex_36_DarfurUnited2_19_tidningen_republic.jpg

Efter middagen sjunker vi ner i den gråspräckliga hörnsoffan, på soffbordet står en träningsflaska med texten More pain, more gain. Både Moubarak och Mahammed pratar bättre engelska nu, Mahammed klarar sig också hyfsat på svenska. De berättar att de 13 asylsökande spelarna är utspridda över landet. Några i Boden, några i Söderhamn och några i Norrköping. Eftersom alla spelarna kommer från samma läger och har kommit till Sverige på samma sätt är det också troligt att alla ärenden får samma utgång. Antingen får alla asyl – eller så får ingen. Det finns ingen tidsram för när det första beskedet ska komma och fram till dess finns inte så mycket att göra för Moubarak och Mahammed. De tränar på stugbyns gym, annars är det »just wait« som gäller. Blir det avslag tänker de överklaga beslutet till nästa instans. På kvällarna sitter de ofta och pillar på sina telefoner i hörnsoffan. På Youtube finns språklektioner i svenska och genom telefonerna kan de också få fram nyheter om Darfur.

– Vet du att vi har träffat Barack Obama? säger Moubarak glatt. Han var och besökte oss i flyktinglägret...

Om vi får stanna i Sverige tror jag att vi kan få ihop ett riktigt bra lag
— Mahammad Nin

Han plockar fram en video på telefonen. Ett tv-inslag från en amerikansk kanal där man kan se den amerikanske presidenten.

– Vi visste inte vem han var då, för han var inte president ännu, förklarar Moubarak. Men vi har förstått i efterhand att det var han. Angelina Jolie har också varit i vårt läger.

Vi sitter kvar i soffan, Moubarak frågar var jag bor och på en karta i telefonen visar jag den långa bilvägen från Östersund till Göteborg. Med sina fingrar zoomar Moubarak längre och längre ut på kartan, till slut ser vi till och med Darfur. Det slår mig hur nära Sverige det trots allt ligger, en charterresa till Grekland tar en mer än halvvägs. Jag frågar Moubarak vilka länder han besökt i sitt liv.

– Jag har varit i sex länder, säger han och pekar.

Sudan, där Darfur ligger. Tchad, dit de flydde 2003 när kriget kom. Irak, där han spelade VM 2012, och Etiopien där han mellanlandade på vägen dit. Och så Turkiet, där Darfur United mellanlandade på väg till det sjätte landet – Sverige. Moubarak frågar vilka länder jag varit i och vi börjar återigen peka på kartan. Efter en stund avbryter han mig.

– Har du inte varit i Kanada? Det kommer att bli mitt nästa land.

Nästa Conifa-VM är planerat att spelas 2016, troligtvis i Kanada. Förhoppningen är att Darfur United ska kunna delta även då, men många problem återstår att lösa innan det blir möjligt. De spelare som befinner sig i Sverige vet ännu inte om de får stanna – och att några fler skulle få utresetillstånd från Tchad för att spela fotbolls-VM ser i alla fall inte Moubarak och Mahammed som särskilt troligt.

– Det känns dåligt för oss att våra val ska behöva påverka dem som är kvar i lägren, säger Mahammed. Vi har gjort det svårare för folk att ta sig därifrån. Men förhoppningsvis kommer vi att kunna hjälpa dem på något annat sätt i framtiden.

Både Moubarak och Mahammed tror att Darfur United ändå kan få ihop ett lag för att åka till Kanada.

– Om vi får stanna i Sverige tror jag att vi kan få ihop ett riktigt bra lag, säger Mahammed. Alla som bott här har fått ordentligt med mat och blivit mycket starkare. Dessutom har vissa av oss tränat med bra svenska lag.

Mahammed känner sig stärkt av att ha tränat med Brunflo flera gånger i veckan, han har blivit en bättre fotbollsspelare sedan VM. För Moubarak finns det däremot ett problem. Ända sedan turneringen förra sommaren har han haft problem med knät, det mesta tyder på att korsbandet är av. Därför har han inte kunnat träna fotboll sedan VM. Han tror att han kan bli helt bra om han får en operation – men tiden håller på att rinna ut.

– Får vi stanna i Sverige kommer jag att få operera mitt knä, säger han. Då tar det mellan sex och nio månader att bli helt frisk. Om beslutet kommer snart hinner jag kanske... Jag vill verkligen åka till Kanada och spela för Darfur igen.

Mahammed tittar upp från sin mobilskärm med en bestämd min.

– Om vi åker hela vägen till Kanada, då ska vi inte bara spela. Vi ska göra mål.

Mahammed och Mubarak har ännu inte hört något från Migrationsverket. Brunflo har vunnit en och spelat två oavgjorda under seriens tre första matcher.