0
Komplicerar din värld
0
rorelser-under-ytan-1-tidningen-republic.jpg

Att skörda rättvisa, värdighet och makt

De som plockar mat i USA är av tradition några av landets mest maktlösa arbetare. Men ett gäng tomatplockare i Florida har bestämt sig. De ska förändra det amerikanska jordbrukssystemet i grunden.

Text: Julia Lundberg, Christopher Holmbäck
Bild: Emma Löfström

Publicerad 5 mars 2015    Uppdaterad 31 mars 2015

Spanande rovfåglars skuggor korsar varandra över fälten, som en påminnelse om att Florida nyligen bara var ett stort träsk. Fortfarande regerar alligatorer och gamar stora delar av inlandet, men nu skär motorvägar igenom och binder ihop kusterna som bildar en ram runt träsken med sina höga hotell, lyxbåtar och pensionärsfyllda barer. Det är de milda vintrarna som fört bekvämlighetsjägarna hit till »Solskensstaten«, och temperaturen är också det främsta skälet till att tomatplantagerna breder ut sig mellan kusterna och träsken. Nästan alla tomater som säljs i USA mellan oktober och juni kommer härifrån.

Egentligen kan tomater inte alls växa i Florida. Den sandiga jorden fungerar bra till att bygga stränder, men är hopplös som odlingsjord. Floridas fuktiga luft är motsatsen till tomaternas ursprungsområden – knastertorra ökenkuster i norra Peru och södra Ecuador – så här blir tomaterna ansatta av alla möjliga svampinfektioner och skadedjur. De som driver tomatplantagerna löser problemen med att dopa de näringsfattiga grusbäddarna med kemisk gödning, och sedan duscha tomatplantorna med över 100 olika bekämpningsmedel, om och om igen. Till sist växer stenhårda, identiska, gröna tomater fram, som innan de får minsta rosa fläck skördas för hand av arbetare. Tomatplockarna fyller plasthink efter plasthink med de gröna kulorna och hivar upp dem på lastbilsflak innan de körs till varuhus där de gasas med eten för att framstå som mogna tomater.

Nästan alla tomater köps upp av några av USA:s största varuhus- och snabbmatskedjor, som har använt sin maktställning till att pressa tomatpriserna nedåt i decennier. Tomatodlarna har lite att sätta emot. De kan inte påverka priserna på omkostnader som bensin och kemikalier. Men de har makt över sina arbetare och har tryckt ner priset på dem.

»För mig var det en fullständig chock när jag kom hit, jag kunde inte förstå att människor fick sådana löner.«

I en liten stad fylld av skjul och igenbommade barer, med sönderkörda vägar och tusentals migrantarbetare, ligger tomat-ekonomins bakgård. Den heter Immokalee. Här fylls bussar av daglönare varje morgon före gryningen, och solen har gått ner innan bussarna är tillbaka. Det var i Immokalee som Oscar Otzoy lärde sig att allt han trott om USA var fel.
»Utanför USA tror många att det här är ett demokratiskt land. Många tror kanske att det finns rättvisa för jordbruksarbetare, att det finns förmåner och rättigheter på arbetsplatserna, att det finns en trygghet och en minimilön. För mig var det en fullständig chock när jag kom hit, jag kunde inte förstå att människor fick sådana löner.«

Snart kommer Mama Judys pickup att dundra in i trädgården med flaket fullt av fisk. Hon kommer skratta så att det ekar flera kvarter, och majsgrynsgröt och bagels med jordnötssmör och sylt kommer att serveras av stolta ex-knarkare. Men klockan har inte slagit sju, det är inte tid för frukost än. Ett hundratal människor sitter på brokiga plaststolar under lövträdskronor i Mama Judys trädgård i utkanten av staden Punta Gorda. Tomatplockare, studenter och de andra marschdeltagarna som är på besök den här morgonen blandas med ett tiotal människor som har en fristad i det ljusgula huset med ett enkelt träkors på fasaden. En ung kvinna från norra Florida berättar att Mama Judy, som driver verksamheten, har räddat hennes liv, innan en ung man fyller i att det är så fantastiskt med ett härbärge som bara tar emot, utan långa kravlistor, och utan en maxtid för hur länge han får bo här. Nu lyssnar de båda på en av de hundratalet gäster som kommit förbi på morgonen: en 29-årig man vars ljusbruna keps har texten »Coalition of Immocalee Workers«. Det är Oscar Otzoy som har tagit ordet.
»Vi vill ha den här stunden före frukost för att lyssna på varandras historier och förstå hur den här stunden är del av ett större mål.« Oscar Otzoy tittar ut över människorna som snart ska börja dag tre på en trettio mil lång promenad. Efter att hans spanska ord med Guatemaladialekt blivit översatta till engelska fortsätter han.
»En av de saker jag tänkte på igår var att vi var på samma motorväg som vi, Coalition of Immocalee Workers, gick på under den senaste marschen, år 2000, och att många av våra kamrater som gick då inte är här längre. De är tillbaka i sina länder som de kom ifrån en gång, men vi fortsätter deras arbete. När du tar ett steg, så gör din granne det också. Jag hoppas att ni känner att vi skapar ett minne nu, och att vi kommer att nå vårt gemensamma mål.«

Morgonens ljus genom lövkronorna. En flakbil kommer farande på grusvägen, svänger in över trädgården samtidigt som skrattet bubblar under träden när kvinnan i leopardbyxor tvärnitar intill partytältet där allt utom maten är framdukat. På bildörren står det »Bread of life mission. Jesus = the founder. Judy Jones = the president«. Tomatplockarna, studenterna, människorna som bor i huset i Punta Gorda – alla ler. Att Mama Judy är här betyder frukost.

Oväntade möten är en av bieffekterna av den strategi som Coalition of Immokalee Workers, CIW, har byggt under tjugo år. Innan de startade var det normalt att sänka blicken när en medarbetare blev misshandlad på tomatfälten, att tacksamt ta emot de slantar man fick för sitt arbete, att inte ta reda på om ryktena stämdede om arbetare inlåsta i lastbilar om nätterna. Tomatplockarna som övernattade i Immokalees skjul gjorde i allmänhet precis som konsumenterna av Floridas tomater – såg bort från sanningen bakom de billiga tomaterna.

De som plockar mat i USA är av tradition några av landets mest maktlösa arbetare. Idag beräknas hälften av de tre miljoner arbetarna på fälten vara papperslösa, och rädslan för att bli deporterad förstärker känslan av maktlöshet. Men det har funnits en parallell tradition bland jordbruksarbetare i USA i över femtio år, och den tog ett gäng tomatplockare tag i när de startade CIW 1993. En tradition av att lyfta huvudet, sträcka på ryggen och kräva sin värdighet. Många arbetare i Immokalee har insett att det är upp till dem själva att ta makten över sin situation.

Drygt tjugo år efter de första mötena i en kyrklokal i Immokalee inspirerar de aktivister, jordbruksarbetare och konsumenter över hela landet, de ger studenter och kyrkor möjlighet att agera politiskt, och de pressar matrörelsen i USA att anta ett rättviseperspektiv och omförhandla sina definitioner av mat, makt och värdighet.

rorelser-under-ytan-2-tidningen-republic.jpg

»En av dagarna jag alltid kommer att minnas var när jag plockade tomater och de började bespruta plantorna med bekämpningsmedel under tiden«, berättar Oscar Otzoy. »Jag och flera andra sa till chefen att vi inte kunde fortsätta, vinden var för hård – den blåste bekämpningsmedlet nästan rakt i ansiktet på oss. Och chefen sa: ›Okej, om ni inte vill fortsätta arbeta så är det bara att gå bort till sidan där och vänta tills jag är klar.‹ Jag och två andra valde att göra så, men överraskningen kom nästa dag när vi kom till jobbet och chefen sa till oss, framför alla andra arbetare: ›Ni tre som satt ner igår, ni behöver inte göra er besväret att komma hit och jobba igen.‹ Det här hade stor inverkan på mig. Det visade hur jordbruksindustrin fungerar.«

På Oscar Otzoys mörkblå t-shirt står »Rättvisa för jordbruksarbetare«. Han berättar om de ovanliga dagarna på fältet. Och om de mer vardagliga villkoren.
»Arbetsdagen började vid halv fyra eller fyra på morgonen. Ibland åkte vi två eller två och en halv timme till fälten beroende på hur långt det var, och om vi till exempel plockade auberginer så var vi igång tidigt på morgonen, men om vi skulle plocka tomater kunde vi sitta där och vänta i upp till fyra timmar innan vi kunde börja plocka. Under den tiden fick vi ingen lön. Vi fick bara betalt för de hinkar som vi plockade. Dagen slutade vid halv fem eller halv sex på kvällen och då var vi hemma vid åtta eller nio.«

När Oscar Otzoy lämnade Guatemala för jordbruksindustrin i USA var det för att kunna stötta sin familj ekonomiskt. Han hade förväntat sig en okej lön, inte de få cent han tjänade per plockad hink, inte den exploatering som han möttes av.

Men Oscar Otzoy hade sett några som kom och delade ut flygblad på plantagen. Och en dag sa en medarbetare till honom: »Hörrudu, ska du inte hänga med på mötet med Coalition of Immokalee Workers?«

Sedan 1996 har CIW kommit att spela en central roll i att stoppa slaveriet i Florida. I början av 2000-talet gick en av koalitionens 19-åriga medlemmar in som arbetare på Ramosgården för att se om ryktena stämde. Där fick han se omkring 700 förslavade arbetare, som fick betalt varje fredag bara för att tvingas skriva av sina lönesedlar mot hyra och mat. En man som försökte fly hade fått sina knän krossade med en hammare och slängts ur en bil i full hastighet på motorvägen. Med CIW:s hjälp kunde slavarna befrias och tre av dem som drev Ramosgården dömdes till fängelsestraff för slavdrift. Det är ett av flera fall där CIW varit drivande i att få till stånd domar mot slaveriplantageägare i Florida, som resulterat i att över 1 000 slavar har befriats.

I början av 2010 öppnade CIW ett mobilt museum för att utbilda amerikaner i hur det moderna slaveriet fungerar på USA:s jordbruksfält. Det mesta av museet ryms i en mindre lastbil, en replika av den som användes på en gård utanför Immokalee för att hålla tolv jordbruksarbetare fångna i två och ett halvt år, innan de befriades 2007. Arbetarna blev slagna, kedjades fast och tvingades gå på toa i ett hörn av lastbilen. I replikan berättas historien om slaveriet i USA och i Florida, delstaten som aldrig haft en period utan slaveri på plantagerna, bara olika mycket och olika slags slavsystem.

Att fälla förövare efter att brottet skett är en sak, men CIW vill också se till att slaveriet och misshandeln upphör på fälten. De vill ha rätt att organisera sig som arbetare och få bättre villkor. För att sätta press på sina chefer ordnade de demonstrationer, arbetsstopp, och en trettio dagar lång hungerstrejk. År 2000 marscherade de över trettio mil till Orlando, där tomatodlarnas branschorganisation hade sitt högkvarter. Deras aktioner misslyckades. Misshandeln och rapporterna om slaveri verkade minska, men annars var villkoren lika dåliga: obetalda timmar, inga kontrakt, och en ersättning per hink plockade tomater som hade sjunkit stadigt sedan 1980. För att få en minimilön krävdes att en arbetare med sina bara händer och en plasthink hivade upp två och ett halvt ton tomater på lastbilar – per dag.

Efter sina misslyckade strejker och aktioner i slutet på 1990-talet satte sig arbetarna inom CIW för att reflektera över sin situation. Men de målade också drömmar, ritade strategier. Om det minsta de kunde begära var värdighet i sitt arbete gällde det att definiera hur det såg ut, och hur det kunde uppnås. Snart hade CIW skapat en kampanj för rättvis mat, som sedan blev Fair Food Program – en lista över minimikrav som inkluderade ett slut på misshandel och trakasserier på fälten, att varje plantage har en hälso- och sjukvårdskommitté, och ett slut på traditioner som gynnat arbetsgivarna, såsom obetald väntetid i flera timmar per dag. Men CIW:s genombrott kom när de valde strategi. CIW hade insett att de som i slutändan hade pressat priserna nedåt i decennier, och som tjänade på tomatplockarnas hårda arbete, var de stora uppköparna: multinationella företag.

rorelser-under-ytan-3-tidningen-republic.jpg

Idag har över tio storföretag, däribland Walmart, blivit del av CIW:s Fair Food Program. Storföretagen förbinder sig därmed att endast köpa tomater från odlare som också är med i Fair Food Program, vilket över 90 procent av Floridas tomatodlare nu är. CIW och storföretagen har skapat ett gemensamt övervakarkontor som ska se till att koalitionens krav följs även i verkligheten, och dit arbetare kan ringa och rapportera om något oegentligt sker på fälten. Den reella lönen för Floridas 30 000 tomatplockare rapporteras nu ha ökat med 60 procent.

»För mig var det ett centralt ögonblick när jag insåg att det var storföretagen som skapade fattigdomen«, säger Otzoy när han berättar vad han lärde sig under sin första tid på CIW. »Men koalitionen knöt alltid den analysen till att diskutera hur vi som lokalsamhällen och plockare kan arbeta tillsammans för att få ett bättre liv. Vårt mål är att hela jordbrukssystemet ändras i grunden. Till att börja med måste vi se till att de familjer som väljer att arbeta i den här industrin ska kunna göra det på ett sätt som respekterar deras värdighet, oavsett i vilket land de är födda, oavsett deras legala status. Det är en framtid jag vet att jag vill skapa tillsammans med andra människor.«

Oscar Otzoy ser allvarligt på apelsinskalet i sin hand, och tittar sedan ut över scenen framför sig. En lokal kyrkogrupp som lagat lunch till marschdeltagarna småpratar glatt om att maten räckte till alla. Tåget formerar sig, Oscar Otzoy tar tag i sin kamera och börjar genast dokumentera och lägga upp bilder och texter på nätet. Marschen fortsätter mot slutdestinationen: huvudkontoret för Publix, matvaruhuskedjan som i flera år hårdnackat vägrat gå med på CIW:s krav. Vid varje Publixaffär de passerar längs vägen mot huvudkontoret håller de en protest som är typisk för CIW: sång, beslutsamhet och effektivitet. Studenter som rest hit från andra delstater springer omkring och ser till att varje förbipasserande och varje Publixkund får en neongrön lapp med information om CIW:s arbete, villkoren på fälten och Publix position. Alla viftar med ljusgula små flaggor med tomathinkar tryckta i rött och texten »En ny dag för jordbruksarbetare«.

CIW är del av en bred och växande skara som kommit samman under begrepp som maträttvisa och matsuveränitet. Många som tidigare nöjde sig med att jobba för lokalt odlad mat har pressats att tänka mer kring historiska ras- och klasstrukturer i USA, och kring hur dessa ojämlikheter sett ut och förstärkts på jordbruksfälten. Den historiska analysen för också maträttviserörelsen närmare ursprungsbefolkningar i USA. Ursprungsbefolkningar från Latinamerika, som ofta varken pratar engelska eller spanska, utgör också en stor del av migrantarbetarna i USA:s jordbruk. Många av dem arbetar som bärplockare i delstaten Washington i nordvästra USA, och sommaren 2013 fick de nog. Genom strejker, bojkotter och ett nyvunnet stöd från lokalsamhället har de fått igenom högre löner och bättre arbetsvillkor, men de kämpar fortfarande för ett avtal som ska garantera bättre förhållanden på lång sikt. Rosalinda Guillen, som har bott i Washington och följt matdebatten i decennier, hjälper till att organisera arbetarna. Hon säger att det är en historisk händelse att jordbruksarbetarna nu reser sig även i nordvästra USA. »Ursprungsfolken säger samma sak som jag och min far sa på 1940- och 1950-talen när vi sökte värdighet – för oss själva, våra familjer, i vårt arbete: ›Vi är människor‹.«

»Mina medarbetare dör av besprutningarna. Familjegårdarna ersätts av ett storföretagsstyrt jordbrukssystem, och det är vi som får betala priset.‹«

Värdighet. Ända sedan Rosalinda Guillen som tioåring anlände från Mexico till lilla La Conner i delstaten Washington och började arbeta på fälten med sin familj har kampen handlat om det. »Om vi stoppar mat i munnen som har skadat jorden och andra människor, så är vi inte riktigt människor längre, vi är som en maskin som stoppar bensin i sig själv.«

Över femtio år senare arbetar hon med den lilla ekofeministiska organisationen Community to Community Development, som organiserar jordbruksarbetare i Washington. Precis som Coalition of Immokalee Workers inspireras hon av United Farmworkers, som genom ledare som Cesar Chavez och Dolores Huerta lyckades få till bättre villkor för miljoner jordbruksarbetare under 1960- och 1970-talen. Guillen blir lätt cynisk när hon hör dagens matrörelse prata om det industriella jordbrukets baksidor.
»Redan på 1950- och 1960-talet sa Chavez: ›Vakna! Det är något som är fel inom matsystemet. Mina medarbetare dör av besprutningarna. Familjegårdarna ersätts av ett storföretagsstyrt jordbrukssystem, och det är vi som får betala priset.‹«

Rosalinda Guillen andas häftigt, tårarna är nära. För henne är kampen för maträttvisa densamma som kampen för överlevnad.
»Vi äter respektlöst, och vi förstör jorden, och till slut kommer det förändra hela vår humanitet, kanske löser vi upp hela vår mänsklighet? För att få till en verklig politisk förändring måste vi gå på djupet: vad ska mänskligheten handla om? Det kan inte bara handla om parlamentariska bataljer eller om nya lagar.«

Gryningsljuset letar sig ännu inte in i salen där tysta ljud blandas: gäspningar, väskrotande, påklädningsrasp. Lysrören sprider sitt starka ljus klockan tjugo över sex. För vissa i det här rummet är det sovmorgon, för andra är det obegripligt tidigt. Ljudet av morgonrutiner blir starkare vartefter människor, som antingen plockar eller köper tomater, tar sig upp från golvet. Någon tappar luften ur sin två decimeter tjocka dubbelmadrass medan andra rullar ihop filten de haft både som täcke och liggunderlag. Oscar Otzoy ser till att kameran blir nedpackad, även denna dag ska dokumenteras. Lupe Gonzalo borstar tänderna. Hon har varit i USA sedan sena tonåren, plockat tomater i tolv år, och en dag hörde hon om CIW på radion. Nu har hon ett eget radioprogram och arbetar för att motverka sexuella trakasserier inom tomatindustrin. I ett hörn rullar studenten Kate Savage ihop sin sovsäck. Hon och hennes vänner från Student Farmworker Alliance har rest 130 mil från Nashville. Där har de arbetat lokalt mot Publix för att pressa huvudkontoret att skriva på Coalition of Immokalee Workers krav, samma krav de nu vandrar för i två veckor utmed vägarna.

Det ser ut att bli en varm vårdag i Florida, några smörjer in sig med solskydd. Och så den viktigaste morgonrutinen: en man i femtioårsåldern hjälper en annan tomatplockare att knyta Coalition of Immokalee Workers tygremsa runt högerarmen, ovanför armbågen. Ett smalt, gult tygstycke med en röd sol som går upp.

 

Det här är ett något bearbetat utdrag ur kapitlet ”Att skörda rättvisa, värdighet och makt” ur boken Rörelser under ytan – reportage om USA:s nya folkrörelser”, utgiven på Re:public förlag.

En del av faktauppgifterna kommer från böckerna ”Food movements unite!”, ”Harvesting Justice” och ”Tomatoland: How Modern Industrial Agriculture Destroyed Our Most Alluring Fruit”.